Varje paradis har sin orm. I mitt semesterparadis Umeå heter ormen Stig och är den katthane som förgyllt tillvaron hemma hos min syster och hennes familj i snart fyra år.

Förgyllt och förgyllt. Han är inte direkt mysig. Senast igår uttryckte husfolket förvåning över att han levt så länge. I något skede googlade min svåger ”livslängd katt” och såg inte precis glad ut när folk på forum berättade om farmors frass som blev trettio eller om någon rackare till katt som fyllde tjugotre innan den ens blev hängig.

Vi kan ha många år framför oss, jag och Stig.

Det känns märkligt att erkänna det, men om sanningen ska fram är jag rädd för Stigen. Dagtid går det ganska bra, men jag sover inte gott om nätterna då jag vet att han sover under samma tak. Senaste natt dök han upp på min madrass typ tjugo över fem och då var den natten över för gott för min del.

I natt har jag fått ett löfte om att Stig ska sova utomhus. Jag ser fram emot det.