För två år sedan bjöd en av de frackklädda upp min lilla treåring. Hon blev smickrad men också lite rädd och stod över.

För ett år sedan blev hon uppbjuden av en av flickorna och då gick det bättre. Rentav bra.

I år klädde hon sig i sin längsta klänning och hoppades på dans. Helst med en flicka. Men så kom han. Den troligtvis enda av pojkarna som skulle ha haft en chans. Och hon tackade ja. Och hon dansade. Och hon var stolt.

Och jag tänker exakt som jag tänkte för två år sedan; ett livsmål är att fostra en son som bjuder upp lärarens lilla flicka på Gamlas dans.