… kanske paprika. Här är jag ytterst otvärsäker, men nog är ju paprika är bra sak. Dessutom rätt jämn, det är sällan man får ett måndagsexemplar av paprika. Hållbar är den dessutom. Och rätt estetiskt tilltalande. Mångsidig.

Jag känner hur tvärsäkerheten smyger sig på.

Ja, paprika.

Idag har jag haft en riktig prästfrulördag. Jag har inte direkt saknat dem. Fredrik åkte hemifrån kvart över elva för begravning och kom hem ett par timmar senare. Sedan åkte han igen halv sex för ungdomssamling och är i skrivande stund naturligtvis inte hemma ännu. På nästan alla plan hoppas jag ju att de har en så fin samling, en så god kväll att han stannar länge, länge. På något egoistiskt plan hoppas jag bara att han ska komma hem snart. Ett par timmar här och där räcker inte.

Få egenskaper är så oattraktiva som bitterhet och jag vill verkligen inte börja sura bara för att jag återigen kommer att börja vara rätt mycket ensam med barnen på helgerna. Det hjälper inte alls. Det är bara att gilla läget och göra det absolut bästa av situationen.

Det är ju inte bara prästfruar som ofta är ensamma med barn vid tidpunkter då det känns som om alla andra är lediga med sina familjer. Jag har glömt hur man gjorde det här utan att gå och sucka och stöna och tycka synd om sig själv. Påminn mig! Du som firat lördag med samma förutsättningar som jag idag; hur räddade du dagen och gjorde den till en fest?

Dessutom känns den snygg. Vet den som känt den i sin hand.

Här följer ett bonusinlägg till er som oroat er för Arvids insteg i dagvården.

Fredagen förra veckan var tuff och det låg ett moln över hela veckoslutet. Goda stunder tänkte jag på Arvids situation var tionde minut. Sämre stunder var sjunde-sjätte. Det var nog ett moln som låg över oss föräldrar. Arvid var sitt vanliga jag. Glad och trygg. Varken mer eller mindre famnig än vanlig.

Tisdagen gick rätt bra, betydligt bättre än någon av dagarna innan. Det andra skötbarnet var krassligt och hemma och Arvid och barnskötaren fick vänja sig vid varandra bara de två. Säkert bra.

Onsdagen igen gick både bättre och sämre.

Igår gick suveränt. Arvids bara femte dag tillsammans med barnskötare och kompis och han grät inte alls när vi andra for iväg på morgonen. Han bara vinkade glatt. Och var sedan på riktigt gott humör hela resten av dagen.

Det mitt förnuft visste för en vecka sedan vet också mina känslor nu. Det här blir bra! Och det är skönt att redan på en vecka ha kommit såhär långt!

Att underskatta tiden. Jag är en obotlig tidsoptimist. Jag tror att jag hinner med trettiofem minuter på tjugo. Hela tiden. Och det är en dålig egenskap.

Att läsa sms och mejl i stunder då jag faktiskt inte kan besvara dem. För jag glömmer så fruktansvärt lätt bort att svara senare. Tror att jag redan gjort det. Note to self: att tänka ut ett svar är inte detsamma som att skicka ett svar.

Att lida av en makaber beslutsångest när jag ska beställa på restaurang. För att inte tala om glassbar. Jag köpte lägenhet hastigt och lustigt. Bilköpet tog inte länge. Jag besökte exakt en butik när jag skulle köpa brudklänning. Och lika många när vi köpte min vigselring. Jag är absolut inte en sådan som tänker efter länge och kollar många olika alternativ. Jag är en sådan som slår till och sedan aldrig tittar tillbaka. Förutom när jag är på restaurang eller står utanför en glasskiosk. Då kallsvettas jag och vrider mina händer. Hyperventilerar nästan. Livrädd för att göra ett dåligt val. Jätteskumt. (Fredrik tappade säkert lusten inför vår stundande lunchdejt när han läste det här. Det var inte den här egenskapen han föll för en gång i tiden. Om vi säger så.)

Jag skulle handla mjölk, bröd, malet kött, frukt och glass. Kände mig ganska oinspirerad. Men så fick jag med mig den här ljuvliga lilla kvinnan som sällskap och det räddade allt.

Och jag insåg att jag själv, livet och föräldraskapet tydligen förändrats. För inte alls speciellt länge sedan skulle jag inte hellre ha tagit med henne på matuppköp än lämnat henne hemma.

… så skulle jag passa på att be om några riktigt goda råd eftersom jag någonstans i mitt innersta när en dröm om att få ge ut en bok någon dag.

I ett år och fyra månader har vi egentligen haft bara en kalender i vår familj. Den andra (oftast Fredriks) har varit så glest befolkad att vi inte behövt visa hänsyn. I bara två dagar har vi återigen haft två kalendrar. Och jag kan redan nu konstatera att jag inte har saknat det.

Vi fröjdas nu de sista dagarna med julsängöverkastet. Varje år förundras jag över att vi har ett dylikt. Ingen annan jag känner har ett. Vi, som inte ens har rum för en teckning till från dagis, magasinerar tydligen med glädje ett sängöverkast som fungerar en dryg månad i året.

Annars har vi jättesunda prioriteringar.