Jag vaknar och känner efter. Känner alltid efter. Jag känner mig ganska lätt och smal idag, hur jag nu kan känna det redan före jag stigit upp ur sängen. Idag blir nog en bra dag.

För att bekräfta den goda känslan och få den svart på vitt ställer jag mig på vågen. Och den visar helt fel. Jag var ju inte alls ganska lätt och smal. Idag blir nog en dålig dag.

Det fanns en tid när jag vägde mig varje morgon. Aldrig en tid när jag lät bli att äta. Inte ens en tid när jag åt extremt lite. Aldrig någonsin ens tillstymmelsen till en tid när jag stoppade fingrar i halsen. Men absolut en tid när vågens röst talade onödigt högt på morgonen och sedan ekade i mina öron resten av dagen.

Att jag ens frågade den där dumma vågen vad den tyckte. Varje dag. Varje.

Idiotiskt.

Så jag slängde den. Det är redan ganska många år sedan. Och det är en stor lättnad sedan. Nej, det är kanske åttiotusen stora lättnader sedan.

Tyckte jag att jag var tjock? Nej. Tyckte jag att jag kunde ha varit smalare? Ja. Tyckte jag att jag borde ha varit smalare? Ja.

Påverkade mitt tyckande mina mat- och motionsvanor? Nej. Påverkade mitt tyckande mina tankar? Ja.

Ja. Ja. Ja.

Det sägs ju ibland att alla kvinnor vill gå ner dedär sista fem. Jag hatar att det sägs och jag hatar ännu mera att det kanske ligger något i det. Jag vill inte att det ska vara så och jag vägrar acceptera det. Jag vägrar gå med på att det ingår i kvinnans varande att ständigt vilja väga lite mindre än hon gör. Än hon kanske/antagligen borde göra.

Efter att under en alldeles för lång tid ha funderat alldeles för mycket på de där sista fem så slängde jag alltså vågen. Jag började vakna och känna efter. Och lät det stanna där. Jag frågade ingen våg som sedan fick makten att ändra på min känsla. Om jag kände mig lätt och smal så var jag lätt och smal. Eller så var jag det inte och det var också helt okej. En pågående utmaning som jag kommit mycket längre med nu är att inse att det ju faktiskt inte är avgörande, att jag inte måste vara lätt och smal. Jag är ju absolut inte sämre på något av det som jag verkligen värdesätter om jag är tung och tjock.

Aldrig ska mina barn höra mig säga att jag är tjock. Aldrig ska de se mig ställa mig på en våg varje morgon. Aldrig ska de höra mig prata om godsaker som onda ting som jag inte borde äta. Aldrig ska de se mig stå och klämma på och/eller dra i mina kroppsdelar och se missnöjd ut. Aldrig ska dedär sista fem bli ett vedertaget begrepp i vårt hem. Aldrig ska de märka att jag hoppar över måltider eller äter annan mat än alla andra.

Och med mina barn menar jag här mina mest älskade två men också alla de många andra barn som jag kommer i kontakt med via församlingen och via jobbet.

Och det är inte bara för deras skull utan också för min egen. För jag tror att vi blir vad vi gör, att våra handlingar formar våra tankar. När jag vägde mig varje morgon var jag en människa som var löjligt fokuserad på min vikt. När jag slutade med det blev jag en människa som var mindre löjligt fokuserad på den saken. Och på den vägen är jag.

Är jag i mål? Nej. Är närmare målet än förr? Ja. Än någonsin? Kanske rentav.

Och det första helt avgörande steget var att slänga en dum våg. Att låta det först gå dagar, veckor, månader och slutligen år utan att kunna sätta en siffra på mig själv. En siffra som sedan hade makten att fria eller fälla och oftast valde det senare.

Det andra helt avgörande steget var löpningen. Men den får ett helt eget inlägg för att den är så väldigt värd det.