Idag satt jag hemma hos en god vän i Gerby. Eftersom Helsingfors ligger så avsides och eftersom jag är världens sämsta på att höra av mig per telefon är det alldeles för sällan vi träffas. Till en början handlade det mycket om barnen. Om att hjälpa dem att hitta varandra. Om att få i dem en första eller andra frukost.

Sedan pratade vi lite kort om sommarplaner men sedan blev det på riktigt. Och jag älskar samtal som är på riktigt. Jag älskar att den goda vännen i Gerby och jag kan hitta till de riktiga samtalen så snabbt trots att vi så sällan har möjlighet att göra det.

Vi talade om livets skörhet. Om det som gör ont. Om förhoppningar och drömmar som slutade i besvikelse och sorg. Om relationer som brustit. Om hjälplösheten som förälder. Om fåfänglig men sällan harmlös längtan efter bekräftelse och popularitet. Om rädsla. Om sjukdom och död. Om sprickor i fasader. Om oro.

Sådana saker. Och jag tänker när jag senare på dagen åker hem; hur kan jag så ofta känna att livet är så oändligt vackert?

Och sedan läser jag den här texten som Linn länkat till. Och jag känner hur livets fulhet bara gröper ur mig. Jag gråter. Både när jag läser texten tyst för mig själv och när jag berättar om den för Fredrik med få få få ord eftersom resten stockar sig i halsen. Och jag gråter nu när jag tänker på den.

Hur kan jag så ofta känna att livet är så oändligt vackert?

Och just nu i just den här stunden vet jag faktiskt inte. Jag minns inte riktigt.

Vad är det för fel på oss människor egentligen?

Pissvärld.

Och ändå; det enda vi har just nu och just här är det här livet och den här världen och den här arma mänskligheten. Och just däri ligger kanske en del av den oändliga skönheten. Det är allt vi har.