Det finns ett fenomen som lyckas med konststycket att vara både bland det bästa och sämsta med barn.

Ni vet dedär dagarna då det enda man egentligen vill är att ligga i en hög av självömkan? Att göra just det fungerar inte alls med småbarn (jo, jag har försökt). Så då blir man så illa tvungen att göra något annat. Och medan man gör det där andra märker man kanske plötsligt att hög-lusten minskat avsevärt.

Mmm. Både bland det bästa och sämsta. Vårt det där andra var idag en pulkastund på gården. Att tjugo minuter på rätt ställe kan vara så avgörande är en gåta. En god gåta.

Den här dagen går förhoppnings- och troligtvis inte till historien. Jag gjorde mig varken som människa, mamma eller fru. Eventuellt som diskare och matlagare. Men det både ofrivilligt och småbittert. Så otroligt oattraktivt.

Fyra sportlov i rad har jag varit i Umeå. Fyra sportlov i rad har jag fått uppleva svensk bokrea. Så jag erkänner; jag tänkte inte ens tanken att det skulle bli annorlunda i år.

Men jag åker faktiskt tillbaka till Finland måndagen den 25 februari. Och bokrean börjar tisdagen den 26 februari.

Just nu är det svårt att inse att det antagligen är lika bra eftersom jag ju egentligen inte köper böcker just nu på grund av att bokhyllans och vardagsrummets ändlighet kommit emot. Dessutom ska vi bo i ett tillfälligt hem under våren och att ha med sig en massa litterära alter som minne från sportlovsresan gynnar väl i ärlighetens namn ingen. Sedan när chocken över den förlorade bokrean lagt sig ska jag tänka så. Först ska jag sörja.

Snart snart blir fredagar magiska också i vår familj. Snart snart har vi lediga helger i en hel pappaledighet. Efter tre och ett halvt år utan är det svårt att föreställa sig hur det är, men jag har hört rykten om att fredagsmys är grymt bra när man får vara tillsammans sedan på lördag och söndag.

Den här helgen ska pastorn jobba åtta timmar både lördag och söndag. Så nu är jag ovanligt mycket prästgräsänka. Men snart snart hägrar bättre tider och med dem vid horisonten går vad som helst.

I natt har Arvid varit vaken mellan kvart före fyra och fem. Han skrek inte. Han gnällde inte. Men han var vaken. Och då var jag också det.

Även om jag numera tack och lov är en amatör när det kommer till att vaka med barn på nätterna så kommer tröttheten nog inte att knäcka mig. Det fina med att sova gott och bra nio av tio nätter gör ju att man orkar ganska bra med den där tionde.

Men det jag egentligen skulle säga är att det känns fullständigt absurt att en polis inte begår tjänstefel när han med tjänstemärke lockar en tonårsflicka till sin lägenhet och våldtar henne.

Och att det förresten inte var 47 abiturienter här igår utan åtminstone 51.