Vi har i skrivande stund vår första lediga helg under pappaledigheten. Magiskt. Visst har Fredrik haft lediga helger ibland också när han jobbat men då har det hört till undantagen. Nu, för en ganska lång tid framöver, är lediga helger regel. Mer än regel faktiskt; nästan undantagslöst. Det känns rätt och värdigt.

Från och med idag är jag inte längre föräldraledig. Från och med idag är Fredrik det istället. Jag känner faktiskt ingen annan som har varit föräldraledig lika kort tid som jag. Eller i ärlighetens namn; jag känner väldigt många som varit föräldralediga lika kort tid som jag och till och med ännu kortare. Men jag känner ingen annan kvinna. Tror jag.

De senaste veckorna har jag nästan dagligen fått berätta hur det känns att börja jobba igen när den lilla är så liten. Svaret är att det känns bra. Men att jag naturligtvis kommer att sakna honom. Precis som Fredrik har fått sakna honom hittills.

Svaret är också att absolut ingenting i mig längtar bort från den här föräldraledigheten. Jag skulle gladeligen kunna vara hemma med min son ännu en tid, kanske rentav en lång tid. Och det känns alldeles underbart att det är så. Och/men samtidigt som ingenting i mig längtar bort så finns det väldigt mycket i mig som längtar till. Och det känns alldeles underbart också att det är så.

Vi kan inte åka på någon sportlovsresa till Umeå i år. Vi ska istället ägna de första sportlovsdagarna åt att packa ihop grejer i lådor och de sista sportlovsdagarna åt att packa in grejer i plast. Fantastiskt på absolut inget sätt.

Jo, jag har gråtit. Och systern har gråtit. Men inga tårar ändrar på det faktumet att resan som vi sett så mycket fram emot bara tas ifrån oss.

Den här renoveringen kommer att kosta oss ungefär 60 000 euro i rena pengar. Den kostar oss också en hel del arbete och ännu mera lidande. Och det som knäcker mig lite till och med en bra dag är det faktumet att vår livskvalitet ju inte kommer att förbättras nämnvärt. Det är ju inte så att vi kommer att märka att rören är nya och säga Wow, vilket drag i rören till varandra när vi borstar tänderna på kvällarna och känna att det var SÅ värt 60 000 och blod, svett och tårar.

Arvid mötte igår en läkare för första gången e.Ek. (efter eksem). Läkaren sa att utslagen ser mera ut som atopisk hud på vintern än allergisk hud. Jag vet att jag bara log när hon sa det. Jag hoppas att jag log sådär stillsamt klädsamt och inte hysteriskt.

Eller egentligen spelar det ingen roll. Hysteriska leenden är inget. Att Arvid enligt proffs ser mera atopisk än allergisk ut är allt.

Arvid fick senare dricka mjölkersättning för första gången. Visserligen var det NAN hypoallergenic, men att han fick dricka mjölk som kan köpas i en vanlig mataffär känns stort. Att det dessutom gått snart ett dygn och att hans humör varit stabilt och huden oförändrad känns större. Jag skulle kunna vänja mig vid att ha ett barn utan allergier. Jag tror det går att leva så också.

Hahahaha.

Om jag inte skulle se så märklig ut skulle jag skratta helhjärtat. Nu fastnar det någonstans i halsen.

Nå, du ser säkert inte så märklig ut, tänker du nu. Du som vet att jag är lite dramatisk till min läggning.

Inte så märklig? När jag hämtade Ingrid på dagis kom en av hennes bästa dagiskompisar fram till mig på gården och frågade vem jag är.

Så att så märklig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Här hade jag tänkt visa er en bild på mig som blond. Och jag skulle ha skrivit något i stil med att det är så skönt att se ut som mig själv igen. Men tyvärr kunde inte ens ett frisörbesök rädda mitt hår om man med rädda menar att få det att se ut som det gjorde i söndags. Känns som en evighet sedan.

Jag berättar mera och bjuder på bilder sedan när jag på riktigt inser att hår bara är hår.

Vad tänkte du när du såg Anna Wahlgren i Skavlan i fredags? Och vad tänkte du när du såg artiklarna, blogginläggen, fb-statusuppdateringarna efteråt?

Vad jag tänkte? Att hon alldeles säkert gjort stora och kanske rentav oförlåtliga misstag som förälder och människa. Antagligen större misstag än de flesta av oss tack och lov kommer att göra. Men jag tänkte och tänker fortfarande att hon ändå inte förtjänar att bli hånad, bespottad och hatad. Att hon faktiskt har ett människovärde, vilka fruktansvärda handlingar hon än gjort sig skyldig till.

Jag tycker att det är lika obehagligt varje gång det blir liksom tillåtet att avsky en person. När personer som i vanliga fall är fredliga och harmoniska plötsligt skriver ut sitt förakt gentemot en annan människa kan jag tycka att något mörkt för en stund får makten också över den som skriver.

Jag är förstås också allergisk mot folk som utsätter skyddslösa barn för äckliga saker. Jag tar också avstånd. Men är det min uppgift att här eller i något annat forum skriva att Anna Wahlgren är en hemsk människa? Vem mår bättre av det?

Och vem mår sämre av det? Knappast hon. Arma människa. Den kvinna jag såg i fredagens tv-program verkade leva i ett mörker så svart att en hånfull text här knappast skulle förändra något.

Jag är nämligen också allergisk mot folk som tar sig rätten att hänga ut en annan människa. Vem än denna andra är och vad än hon har gjort. Faktiskt.

Vad tänkte du?

För alldeles för långt ifrån första gången i mitt liv har jag idag ringt en frisörsalong, bekänt en misslyckad hemmafärgning och fått en tid. Imorgon får ni förhoppningsvis se en bild på hur jag ser ut just nu. Och hur jag ser ut efter det besök som jag hoppas att räddar mitt ansikte.

Ibland är lycka att ha en man som är så god att han inte säger Vad var det jag sa? ens när han skulle ha all rätt till det. Så ofantligt bra är han faktiskt, den här mannen som är fin.

Det kan hända att jag blev brunett just. Det var inte meningen. Men vem tröstar nu det?

Jag och kidsen fortsatte fatta goda beslut. Vi gick till busshållplatsen som ligger nästnärmast och tog bussen till kyrkan. Varje gång vi ska åka buss är vi sena, ofta för sena. Idag var ofta och vi missade första chansen och fick stå många minuter och vänta på andra. Men solen sken och alla var glada. Mer än så ska man inte begära.