– Mamma, Arvid ville vara en fin dam idag, säger min älskade efter att ha bestrött sin bror med vackra ting.

Och sedan är Arvid mommo en stund. Han får finna sig.

Vet ni vad jag verkligen inte önskar mig? Mera pengar.

Någon gång i min ungdom trodde jag att de allra flesta av oss alltid suktar efter mera pengar. Men det gör inte jag. Absolut inte just nu.

Jag är tvärtom glad och tacksam att jag har ”bara” en normal lärarlön att spendera eftersom jag bevisligen inte klarar av att spendera ens den på ett vettigt sätt. Jag hoppas innerligt att jag inte plötsligt imorgon eller nästa vecka blir välsignad med en större inkomst för jag kan inte garantera att jag skulle göra något vettigt av den. Kan tvärtom nästan garantera att jag skulle göra något riktigt dumt.

Jag undersökte just hur många slavar jag har i min tjänst (slaveryfootprint.org). Och hemska saker vilken totalt icke-uppmuntrande kvällsläsning det var. Det skadade mig nästan fysiskt att fundera på hur mycket saker jag faktiskt har. I just den här stunden känns det alldeles uppriktigt som om jag aldrig mera vill köpa något.

Och ändå vet jag att den känslan kommer att gå över. Jättesnart. Antagligen har den gått över redan när du läser det här. För jag älskar att köpa saker. Älskar. Speciellt kläder. Det är inte alls sådär att jag köper ett plagg och är hög på det i femton minuter men att det sedan känns bara tomt. Nej, det är så att jag senast idag, när jag la på mig koftan jag köpte för ett och ett halvt år sedan, var alldeles lycklig i flera sekunder för att koftan är min. Så mycket älskar jag att köpa kläder och sedan få ha dem.

Jag måste därför lägga band på mig själv. Hårda band. Fri shopping fungerar inte för mig. Redan med min ganska ordinära lärarlön har jag nämligen råd att leva ett liv som matar mitt klädskåp i en hiskelig takt. Som gör att jag bidrar aktivt till en sämre värld med mitt konsumerande. Fast jag egentligen inte vill.

För jag vill ju egentligen vara en sådan där skön typ som ger det mesta av mina pengar åt människor som behöver dem mycket mer än jag själv, det vill säga de flesta andra på den här planeten. (Visst ger jag bort pengar nu också, men i ärlighetens namn inte alls alls alls lika mycket pengar som jag ger åt mig själv)

Paulus (ni vet, han i Nya Testamentet) sa en gång att det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Och jag tänker att han måste ha tänkt på just mig och mitt klädskåp när han skrev det. Och att de flesta av oss som har råd med mer än tak över huvudet och mat på bordet antagligen har något slags klädskåp. Något konsumtionsområde där vi inte håller för granskning ens av oss själva. Berätta gärna om ditt klädskåp! Jag dömer verkligen ingen. Ingen. Det är väl det enda fina med att själv krypa i stoftet.

Nu är mitt klädskåp fullt. Och mitt samvete brutalt skadat. Det år som ligger framför nu blir ett år utan att jag köper kläder. (Läsaren med gott minne tycker kanske att det här låter bekant och undrar nu om jag inte började med det här redan i höstas. Och svaret är att jag ville göra det men att jag då inte gjorde det goda jag ville göra. Så svagt kan köttet vara. Och så ”akut” kan behovet av amningsvänliga plagg te sig. Pinsamt. Verkligen. Jag rodnar lite när jag skriver det här och det känns sunt, som om det nästan finns hopp för mig ändå.)

Och förhoppningsvis blir det här också ett år som lär mig hantera pengar på ett vettigt sätt. Jag vill kunna vara stolt och glad över vad jag gör med mina pengar. Tänk att få veta att mina pengar gladde många fler än mig själv och mina närmaste. Tänk att låta mina barn växa upp i ett hem där det är alldeles självklart att våra pengar inte bara är våra.

Tänk att någon gång i framtiden kunna sukta efter mera pengar eftersom de i mina händer blir till sann välsignelse för andra människor. Det är min förhoppning. Och de stunder det inte är det, så är min förhoppning att det snart blir min förhoppning.

Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg. Mörk (förstås, kolla titeln) men samtidigt vacker bok. Så välskriven, så fint uppbyggd. Definitivt läsvärd.

Det dyrbara av Linn Ullmann.

När jag är hos dig av Linn Ullmann.

Nåd av Linn Ullmann.

Efter att ha läst tre böcker av Ullmann på typ en vecka har jag såhär i efterhand jättesvårt att säga något om någon av dem. Jag tycker om Ullmann och blev inspirerad och läste kanske lite för många på en gång. Inte för att det blev för mycket, men för att det blev för svårt att minnas de olika berättelserna. Hon är mästerlig på något sätt, hela författaren. Jag tycker om känslan och språket. Jag tycker om den lågmälda dramatiken. Jag tycker om personporträtten.

Medealand och andra pjäser av Sara Stridsberg. Eftersom jag så sällan läser dramatik tänkte jag göra lite bot och bättring. Och det var nog värt det. Roligt med omväxling. Pjäser med budskap. Starka karaktärer. Jag gillade.

Drömfabriken av Björn Vingård. Och nu kommer vi till den där boken som jag faktiskt inte läste ut. För första gången på säkert tio år läste jag inte ut en bok som jag börjat läsa. Drygt halva läste jag, men det tog alldeles för mycket av december och lite för mycket av januari. Och till sist gav jag upp.

Och bestämde mig för att vara snabbare med att ge upp när jag läser framöver. Att inte lägga någon fånig stolthet i att komma igenom böcker jag inte tycker om utan snarare lägga en mera värdig (om sådan alls finns) stolthet i att inte lägga värdefull tid jag aldrig får igen på böcker som jag i efterhand ångrar att jag läste.

Svårast med mjölkfri diet: morgonmål. Jag älskar morgonmål och har aldrig förstått folk som inte har aptit på morgonen. Men det är svårt att äta morgonmål utan mjölk. Och eftersom jag fortfarande tänker att det här bara är en kort period så söker jag inga hållbara alternativ. Så igår åt jag ett paket kex. Och idag äter jag ett par hundra gram pepparkakor.

man gärna får av barnvakten när Arvid för första gången har FF.

Det förundrar mig att jag så ofta vet hur jag borde göra och ändå gör på ett annat sätt. Varenda gen jag äger som på något sätt andas förnuft vet att (helst) jag själv och (åtminstone) Ingrid måste utanför dörren någon gång på dagen för att livet ska kännas drägligt. Helst ganska tidigt på dagen.

Hon är tack och lov ingen sådan typ som kräver långa lekpass i park eller på gård, men åtminstone ett butiksbesök eller en bilutflykt eller en promenad om dagen måste hon få. Miljöombyte, helt enkelt.

Och fast jag vet det här så skjuter jag ofta upp där utegrejen. För det är ju så skönt med pyjamasliv, soffhäng, te med havregrädde och svensk morgon-tv… Hur ska man vilja byta ut det?

Nå, kanske för att man kan få nästan allt det där efter utegrejen också. Men då med en glad harmonisk fyraåring i bakgrunden. Och då fungerar det faktiskt ännu bättre.

Jag veeeet. Men jag gör inte så.

Kanske man börjar göra som man vet att man borde när man blir trettio?

Det vackraste ord som jag vet är ett ord som så sällan blir sagt…

Sjöng du också den i din barndom? Jag gjorde. Och jag tänkte på hur svårt det var att säga förlåt. I dag, i min vuxendom, tänker jag mera på hur svårt det tycks vara att förlåta ibland.

Jag tror på förlåtelsen. Jag tror att vi alla behöver be om förlåtelse när något blev fel och jag tror att vi alla behöver ge förlåtelse när någon ber oss om det.

Och jag tror att vi ska sträva efter att alltid förlåta.

Men tänk om någon mördar mitt barn? Menar du att jag ska förlåta då? Eller om min man misshandlar mig? Ska jag förlåta det också? Finns det inte saker som är så grymma att de är oförlåtliga?

Och jag tror att det kanske kan finnas det. Men jag tror att väldigt få av oss, tack och lov, blir utsatta för dessa oförlåtliga gärningar speciellt ofta. Och att vi i ”väntan” på dem alltid ska eftersträva att alltid förlåta.

För det är nedrigt och grymt att neka en människa den förlåtelse som hon uppriktigt ber om. Eller tvinga henne att vänta på den när hon sträckt ut sin hand. Att förlåta  är att välja att göra en människa fri. Vem av oss har råd att binda en annan? Vem av oss ska kasta sten?

Tänk att hon är min!

Efter ett drygt dygn med kortisonsalva är Arvids hud betydligt bättre. Det gläder ett gammalt modershjärta. Igen en gång – tack för alla råd, tack för allt medlidande, tack för allt engagemang. Jag känner mig onekligen lite buren av er.

Efter ett drygt dygn med mjölkfri diet är Amandas kylskåp fullt av turkisk yoghurt och fil och röd mjölk som bara kanske kommer att komma till användning. Yoghurten och filen råkar ha generösa bäst-före-datum, men det blir nog att baka något gott av mjölken och hoppas att det här tvåveckors projektet blir just ett tvåveckorsprojekt och att jag snart får äta tinade bullar bakade på den bästa mjölken.

Älskade Arvid. Idag är det exakt tre månader sedan du kom till oss och blev en del av vår familj. Drygt nittio dagar har vi fått ha dig, och ingen av dessa nittio har vi tagit för given.

Redan när jag väntade dig hade jag svårt att lita på att du verkligen skulle komma. I min värld fanns det ingenting som att det är säkert och tryggt efter vecka 12. Inte ens när vi var i vecka 30 vågade jag lita på att allt skulle gå vägen. Ännu några dagar före du föddes var jag ute på promenad och började plötsligt fundera på vad som händer med min vikarie, som lagt sitt vanliga liv åt sidan för att ersätta mig, om det sedan plötsligt visar sig att jag ska jobba i alla fall för att det inte blev någon bebis.

Men du blev. Oj, så du blev. De första dagarna hade jag svårt att sova, svårt att slappna av ens en sekund. Jag var rädd att du skulle tas ifrån mig om jag vände bort min blick. Och jag lovade mig själv att jag skulle bli den bästa mamma du kan önska dig om du bara överlevde.

Och du inte bara överlevde, min älskling. Du lever och är allt jag hoppades på och bad om när du växte under mitt hjärta. Du har ju till och med ett stort sömnbehov. När du ler mot mig tror jag att du vet att jag är din. Att vara din mamma är något av det finaste jag någonsin fått vara. Varje dag har du gjort livet gladare och mera meningsfullt. För alltid förändrade du världen och för alltid förändrade du mig.