Jag och mina två äldre yngre systrar är födda inom fyra år och en vecka. Jag kommer knappt ihåg någon åldersskillnad någonsin. Vi var en enhet, en hög. Vi hade samma fritidsintressen och samma kompisar i lekparken bakom huset. Att få ha så jämngamla syskon är en gåva.

En gåva som mina barn inte fått. Med en åldersskillnad på drygt fyra år kommer de inte på länge, länge (om någonsin) att vara jämngamla. Det är ett faktum som jag sörjer mindre och mindre ju mer jag ser av den syskonkärlek som växer fram mellan dem. I ärlighetens namn mest från Ingrids håll. Av förståeliga skäl.

De senaste dagarna har Arvid ibland avlagt visiter i Ingrids rum. Då får de en liten stund för sig själva. Ingrid pratar och sjunger. Arvid jollrar och viftar. Ropar till ibland till systerns fasa.

– Nej, älsklings-Arvid. Du får inte ropa för då kommer mamma och pappa och hämtar dig.

Igår var han där en hel halvtimme. Jag hann motionscykla tolv kilometer. Och dricka vatten. Och när jag sedan hämtar honom är det en sista grej som de måste göra. Ingrid måste viska en sak åt honom, en hemlighet.

Vad det var för hemlighet har jag ingen aning om. Det var en hemlighet mellan två syskon.

Ingrid talar i sömnen. Förstås. Den svaga sömnen rinner liksom över på alla områden. I natt sov hon i sin Luciaklänning. Och någon gång vid en tidpunkt då man bara borde sova och absolut inte diskutera upplyste hon oss om att Astrid Lindgren också ska vara Lucia.

Idag har jag dammat av hela registret. Känsloregistret.

– Jag var harmonisk och decemberglad när jag steg upp med Arven 7.15

– Sedan blev jag irriterad

– Sedan blev jag bitter (så otroligt oattraktivt)

– Sedan blev jag glad för en väns skull

– Sedan blev jag arg för en annan väns skull

– Sedan var jag plötsligt bara en hög av tårar och skam

 Och den högen fick sedan besök av en kollega/kompis och hennes två döttrar.

Så då tog jag mig samman. Och det lönade sig. För det blev en fin och inspirerande stund här på eftermiddagen och mitt humör svängde. Igen.

Och tur det. För om en liten stund kommer en av Arvdis gudfäder på besök, en av de bästa typerna jag vet. Och då vill jag inte vara en destruktiv hög.

Ja vet ni. Livet som känslomänniska.

Eller som Fredrik nog skulle säga nu; Ja vet ni. Livet med känslomänniska.

Igår vaknade jag och läste lite morgonnyheter. Läste bland annat att julkyrkan lockar allt färre besökare. Artikeln hade då 0 kommentarer. Nu, ett dygn senare, har den 82. Och igen… Jag blir bara lite ledsen och matt av diskussionerna som förs där. Varför blir det alltid så?

När den omedelbara sorgen och mattheten lagt sig, vilket den gör ganska snabbt, blir jag fascinerad. Varför har så många ett så enormt stort behov av att så fort tillfälle ges kritisera, förminska och ifrågasätta kristen tro? Inte sällan också håna kristen tro? På vilket sätt skadar det dem eller er att en del människor tror? På en gammal bok? På en gubbe på ett moln? Eller hur det nu brukar framställas.

Ofta har jag fått höra att ett stort problem med kristna är att de inte låter andra tro som de vill, att andra provoceras av att kristna prackar sin tro på dem. Men ganska ofta verkar också icke-kristna ha svårt att låta kristna tro som de vill. Och varför är det per automatik mindre problematiskt?

Jag pratade med en vän på telefon för typ en månad sedan och fick förstås berätta hur det går med den nya bebisen. Och jag fick svara ärligt, att det går så sjukt bra. Att han är på gott humör, att han växer, att han sover.

– Känner du dig som en supermamma nu? frågade min vän.

Och jag fick svara. Ärligt igen.

– Verkligen inte. Det känns bara som en gåva, en oförtjänt och underbar gåva. Jag var nog mera supermamma förra gången när min bebis ropade varannan vaken sekund och varje vaken kvällstid. Och när vi dessutom var vakna på nätterna med en missnöjd liten varelse. Då var jag en supermamma.

Jag tror att jag tycker om att baka pepparkakor. Varje år ger jag det en ärlig chans och varje år blir jag i något skede besviken och konstaterar att jag inte alls tycker om att baka pepparkakor. Och sedan glömmer jag bort det tills det är dags igen ett år senare. Då tror jag återigen att jag tycker om att baka pepparkakor.

Idag kom den dagen a là 2012. Den enda och helt avgörande skillnaden i år är att pepparkakorna stelnat för flera timmar sedan och att jag fortfarande tror att jag tycker om att baka pepparkakor. Kanske till och med gör det på riktigt.

Jag har således ett nytt motto: inget roligt händer efter femtio pepparkakor.

Jag har längtat löjligt mycket efter december i år, jag har faktiskt väntat ända sedan i somras. Jag hade nämligen räknat med att hösten fram till december skulle vara en kamp men att vardagen skulle bli lite mera hanterbar när december väl skulle komma. Jag hade räknat med taskig nattsömn och tänkte att december med glögg, ljusstakar, julmusik och pepparkakor skulle lindra plågorna.

Och nu är december här. Och den är allt jag hade förväntat mig men ändå så mycket, mycket bättre.

För jag har ingen kamp bakom mig och jag har redan en hanterbar vardag. Min nattsömn är inte taskig och inga plågor behöver lindras. Vilken nåderik höst vi har bakom oss. Det är lätt att vara tacksam. Och glögg, ljusstakar, julmusik och pepparkakor… Allt det är gott även om det inte känns som livlinor.