Här jag är nyduschad, osminkad och supergravid. Mitt fostervatten har just gått och jag ska åka in till kvinnokliniken om ett par minuter. Och när jag ser den här bilden nu väcker den inga starka känslor av en av de mest spännande dagarna i mitt liv. Jag tänker bara att jag på något sätt är rätt lik Ebba von Sydow på just den här bilden.

Jag måste erkänna att jag var lite tveksam till om Arvid verkligen sa bajs när han fick ur sig ett ba häromdagen. När Ingrid idag utbrast: Mamma, han sa ju mamma till dig! var jag däremot helt säker på att hon hade hört och uppfattat situationen helt rätt.

 

Isprinsessan av Camilla Läckberg. Jag läser egentligen aldrig sådana här böcker. Och även om den var spännande så var det lätt att minnas varför jag inte läser dem. Jag klarar inte av dem. Jag tycker de är för spännande. För skrämmande. Det blir inte bra. Jag får nog inse att det inte skett någon förändring på det området. Jag minns ingenting annat än att jag hela tiden tänkte att jag nog inte ska försöka igen på väldigt, väldigt länge.

Niceville av Katryn Stotckett. Jag älskade filmen.  Såg den två gånger och kommer helt säkert att se den igen. Tyckte väldigt mycket om boken också. Berättelsen är både tragisk och vacker. Och karaktärerna är ju också både tragiska och vackra.

En andra chans av Danielle Steel. Den här läste jag för att jag och Malin kom överens om att ge Steel en andra chans (ha ha) efter en paus på drygt tio år. Den heltäckande analysen kommer först när Malin avklarat sin läsning (jag vill ju inte påverka henne i någon viss riktning). Men om vi säger så här: det lär kunna ta tio år igen.

Love & war av John och Stasi Eldredge. En bok om äktenskap och kärlek som innehöll en hel del bra poänger, rätt mycket humor och en del konstateranden som jag på inget sätt kunde identifiera mig med. Älskade kungstanken på något sätt och de utmaningar som boken kom med. Det är svårt att älska på riktigt.

Fakta om Finland av Erlend Loe. Jag som ofta tyckt att Loe är riktigt vass kom inte riktigt överens med den här boken. Kanske vi kan skylla på hormoner. Men jag slukades aldrig av berättelsen. Jag skrattade knappt. Fast berättarjaget var (som vanligt) en udda och intressant typ. Men den här gången räckte det inte.

Heja heja av Martina Haag. Som titeln nästan avslöjar handlar den här boken om löpning. Jag läste den på ipaden (tack, moster!) under de första nätterna hemma i samband med nattamningen. Haag är ju lite rolig och har skön självdistans och visst längtade jag lite efter att få börja springa igen.

Jane Eyre av Charlotte Brontë. Usch. Ända tills jag började med den här boken hade oktober ett ganska bra läsflyt. Jane Eyre blev dessvärre en propp som jag fick jobba med alldeles för länge och sedan kom jag inte riktigt igång mera. När man inte vill läsa läser man inte och då stannar det lätt upp. Att inte tycka om en klassiker känns nästan förbjudet. Jag förstår ju att den var stor och märkvärdig då i mitten av 1800-talet och kan uppskatta den för det (åtminstone nu när jag inte mera behöver läsa den). Men samtidigt är det ju förståeligt att den inte har samma effekt nu ganska många år senare.

Rosor, min kära, bara rosor av Mark Levengood. Jag har småälskat alla Levengoods böcker. Han skriver vackert och bjuder på sig själv och sina närmaste på ett fräscht sätt. Det känns som om Levengood ser lite mera än vi andra och det är fint att han delar med sig av det.

Jag ger oktober som läsmånad 1,5 av 5 höstlöv. Det var nog en svag månad, både kvalitativt och kvantitativt. Man kan tydligen inte vara på topp jämt. Inte ens som läsare.

Det fanns en tid då hårfärgning för mig innebar ett par timmars rent nöje. Lite eller mycket dyrt var det ju, men ändå ett nöje. Ett rent.

När jag idag motionscyklade med färgen i håret kände jag att det där nöjet var något avlägset. När jag sedan skulle hoppa in i duschen för att skölja ur färgen och Fredrik kommer in i badrummet med en vrålhungrig Arv på armen var nöjet ännu mera fjärran. Och när min färg sedan får verka överlänge medan jag ammar en kvart på soffan minns jag inte längre att orden hårfärg och nöje någon gång befunnit sig i samma mening.

Det är knappast svårt att se vart vår måndagsutflykt gick idag. Vi drabbades av julkänslor till den grad att vi köpte hem lussekatter och således inledde någon slags julsäsong.

Så såg Ingrid för första gången Arvids begränsningar.
– Mamma, jag tycker det är lite lite lite roligare att leka med Umeå-kusinerna (tre flickor på 5,3 och 2) än med Arvid, säger hon försiktigt.
Hela hennes väsen andas osäkerhet och någon slags skuld, utstrålar hennes tvivel på att hon får tycka så, känna så, säga så.
Jag övertygar henne om att hon får tycka så och att det är helt förståeligt. Och hon blir märkbart lättad, andas och nästan pustar ut. Vi diskuterar alla de roliga lekar man kan leka med kusinerna. Lekar som Arvid förvisso också deltar i, men på ett mindre initiativtagande och mera förutsägbart sätt.
– Umeå-kusinerna är lite roligare att leka med. Arvid är inte så rolig. Men han är så fin, sammanfattar Ingrid och pussar sin bror på pannan.

Bilden har ingenting med texten att göra. Men så här mysiga var Ingrid och Dockis när de såg på buu-klubben tillsammans tidigare idag.

Vi kom hem från bb den torsdag då Arvid fyllde två dagar. Dagen därpå kom min syster i fjärran land på besök. Hon och jag har tillsammans fem barn. Samtliga barn har fötts när vi bott i olika länder men vi har ändå alltid sett till att träffas väldigt kort därpå. Färska syskonbarn är ju så underbara. Systern tog fina bilder de där första dagarna hemma.

Av samma syster fick  Ingrid en tröja som hon bär med stolthet. Systern som kan nästan allt och lite till har själv broderat bokstäverna. Arvid fick en matchande. Med lite annan text, dock.

Jag och mina vackra, fantastiska äldsta yngre systrar.

Vi hängde enormt mycket under de första hemmadagarna. Och pysslade med Ingrids plastpärlor.

Och läste böcker i soffan medan vi lärde känna vår nya familjemedlem.

I något skede och av någon orsak som jag inte riktigt kan komma ihåg provade Ingrid min bästa kjol.

Hon målade också konstverk med vattenfärger.

Och systern gjorde röda pappersdekorationer som fick pryda (och fortfarande pryder) Ingrids rum.

Och så byggde vi med lego.

Vi gjorde vår första gemensamma utflykt.

Och vi myste.

När Arvid var en vecka gjorde han Ikea-debut.

Arvid och moster M.

Jag och den lilla varelse som nu går bland annat under namnen Arv, Parv, Parvis och Parvissimo.

När jag vaknade idag på morgonen visste jag betydligt mindre än jag vet nu. Jag hade till exempel ingen aning om att man kan misslyckas kapitalt när man kokar makaroner, men det gjorde jag/vi bara några timmar senare. Usch.

Inte heller hade jag någon aning om att en 45 minuters promenad kan kännas som en tre timmars tortyrsektion och att man faktiskt kan bli irriterad enormt många gånger på riktigt kort tid. Jag säger bara en sak: må vi nu under eftermiddagen inomhus skörda frukten av att vi faktiskt släpade oss ut en stund. För promenaden i sig var SÅ inte lyckad.