Ann frågade dessutom: vad är det bästa med att vara modersmålslärare?

Jag har onekligen ett begränsat perspektiv. Jag har, utöver kortare vikariat, jobbat som modersmålslärare i bara tre år och i en enda skola. Men det är det absolut bästa jobb jag kunde tänka mig att ha just nu. Tänk att det är mitt! Det finns alltså mycket som är det bästa med att vara modersmålslärare:

– eleverna

– eleverna

– eleverna

– att få jobba med människor i gymnasieåldern är att få jobba med människor som under de år du får ha med dem att göra blir vuxna och hittar mer och mer av sig själva. Jag behöver knappast ens säga att det är fantastiskt intressant och fascinerande och svårt och viktigt och roligt

– själva ämnet modersmål är enligt mig det viktigaste ämnet i skolan (vilket jag vet att de flesta ämneslärare tycker om sitt eget ämne, men jag tror att vi modersmålslärare har rätt). Jag anser att modersmålet är det viktigaste eftersom en människa tänker, lever, uttrycker sig själv och kommunicerar med andra på just det egna modersmålet. Vem du än är och vad du än gör så är du betjänt av att behärska ditt eget modersmål. Punkt.

– i ett ämne som modersmål kan du som lärare jobba på väldigt många olika sätt och med olika metoder. Det här gör att du kan variera din undervisning och att de flesta av dina elever åtminstone någon gång får ut något av det vi gör på lektionerna

– att få se hur en elev som fått kämpa mycket plötsligt lyckas. Jag tror faktiskt att ingenting slår det

– modersmålet som ämne är också väldigt brett (det handlar ju inte bara om studentexamen). Det i sin tur innebär ju att alla elever är bra på något som har med ämnet att göra och att som lärare få se en styrka i alla sina studerande är fint

– ämnet lever. Det kommer nya böcker och nya författare hela tiden och språket i sig utvecklas också ständigt. Det tar aldrig slut och du blir aldrig klar och det är precis som det ska vara

– eleverna. Ja, igen en gång. De motiverar, inspirerar och utmanar mig varje dag.

 

Och det här svaret blev ju kort.

Ann frågade också: hur förhåller du dig till andra religioner, dvs varför är just kristendomen ”rätt” och inte exempelvis hinduismen, asatron eller någon kristen sekt?

Jag vet faktiskt inte. Ann ställer så knepiga frågor att jag tydligen alltid får börja mina svar på det sättet. Men jag vet faktiskt inte vad som hade hänt om jag hade vuxit upp i en miljö där till exempel hinduismen varit det naturliga valet. Skulle jag i så fall idag vara en aktivt troende hindu?

Det enda jag vet är att jag tycker ruskigt mycket om Jesus och att det finns ganska eller väldigt lite av honom i de flesta andra religioner. Alla följer vi ju medvetet eller omedvetet någon eller några andra människor. Du kanske ser upp till någon smart professor i ditt huvudämne eller Mia Skäringer eller någon annan som du tycker är klok och bra. Själv ser jag väldigt mycket upp till Jesus. Jag tycker han är fräsch och utmanande. Jag tycker han är vis och djup. Och mest av allt; kärleksfull och nådig. Och jag har faktiskt inte hittat någon som det känns vettigare att följa. Eller svårare. Hjälp, så den mannen utmanar mig!

Jag vet ju inte att min tro är rätt. Jag vet faktiskt inte vad som händer sedan, bortom det som vi nu har kunskap om. Och det är jag ju inte ensam om, vi är alla i samma båt. För min del gäller det, precis som för alla andra, att tro på det som känns rimligast. Och det gör jag nu. Men visst kan jag ha fel. Jag och du och alla andra kan vara helt ute och cykla. Men jag tror att jag har hittat det som är sant. Det antar jag att du också tror att du har gjort. Annars skulle du väl söka vidare. Det är man ju liksom skyldig sig själv.

Och jag ber om ursäkt för att jag ger så långa svar på era frågor. Ska försöka fatta mig kortare nästa gång.

Ann frågade: vad är din lösning på teodicéproblemet?

Svaret är tyvärr att jag egentligen inte har någon lösning. Ingen som gör mig nöjd i alla lägen alla dagar.

Jag tror helt och fullt att Gud är god och jag tror att Han är starkast. Jag tror att hela världen och allt annat vilar i Hans hand. Samtidigt tror jag att Han tyvärr har en motpol som härjar i vår värld och vår tid. En motpol som lämnar verkligt obehagliga fotspår efter sig. För jag tror ju inte att det är Gud som dödar ofödda barn. Jag tror inte att Han ger medelålderskvinnor dödliga sjukdomar. Jag tror inte att Han arrangerar trafikolyckor som kostar tonåringar livet. Jag tror inte att Han har hittat på depression eller cancer. Jag tror inte ens att Han har gett Ingrid hennes allergier.

Å andra sidan tror jag att Gud ibland griper in. Jag tror att många av de tillfrisknanden som läkekonsten inte kan förklara finns på Guds konto. Och det tröstar mig.

Men det förbryllar mig i ärlighetens namn också väldigt mycket. För varför griper Han inte alltid in? Varför händer det ibland och till och med ofta sådant som bara måste gå emot Hans goda vilja? Varför blir inte alla människor bara friska? Varför sker missfall? Varför dör barn? Varför dör barn? (Ja, det var en medveten upprepning – så hemskt och obegripligt tycker jag att det är.)

Så jag slutar där jag började: jag har ingen lösning på problemet. Inget svar på varför min goda, starka Gud ibland griper in och hindrar det onda och ibland inte. Jag tänker på facebook-vännens son som inte hann se dagsljuset. Var var Du då, Gud?

Och ändå tror jag ju att Du var där. Jag tror att Du grät med mamman som fick föda ett barn som aldrig skulle ta sitt första andetag. Att Du led med familjen. Att Du tog emot den lilla döda med öppna armar. Och att Du kanske sedan någon gång kommer att ge oss svar, alla vi som undrar varför livs tog ifrån oss, varför Du inte använde Din allmakt för att hindra.

Men just nu och än så länge vet jag faktiskt inte. Jag vet bara att alternativet inte är bättre. Min tro ger inte alla svar, men det skulle inte en icke-tro heller göra. Inte heller den som tror på ingenting alls kan svara på alla frågor. Skillnaden är kanske bara den att jag har en hand att hålla i. En skillnad jag kan leva med i en värld som ibland är skrämmande och mörk och full av verkligt obehagliga fotspår man helst skulle vara utan.

minna lindeb frågade: Hur tolkar du bibeln? Hur läser du den? Hur tror du?

Det är en jättesvår och jättebra fråga. Jag tror att bibeln är Guds hälsning till oss människor, och därför är jag skyldig att på något sätt ta precis allt på allvar. Men det betyder inte att jag tänker att precis allt ska vara som bibeln säger. För mig betyder det helt enkelt att jag läser en bibeltext och primärt funderar på vad den kan säga mig och betyda för mig istället för att läsa en bibeltext och primärt fundera på vad som är fel på den och på vilka sätt den verkligen inte passar in i vår tid och vår kontext. För mig känns det vettigare att leta efter det positiva än det negativa.

Jag har läst bibeln i tretton år nu. Ibland med imponerande disciplin och stor iver. Ibland helt utan disciplin och med mindre iver. Aldrig helt utan. Om ivern lyst med sin frånvaro har jag för en period tankat på andra sätt. Jag har läst böcker, jag har lyssnat på sånger. Utan ord från Gud vill jag inte vara. Och tillbaka till bibeln hittar jag alltid.

Och när jag skriver det här inser jag att det här är det så otroligt självklart och sant för mig men att det säkert låter hemskt konstigt för många andra. Något av det mest naturliga i mitt liv kan te sig väldigt märkligt för någon annan. Och så får det väl kanske vara. Åtminstone är det nu så, utan att det bett om lov.

Jag är en obotlig optimist. Jag tror alltid att allt ordnar sig och om du mot förmodan träffar mig en gång när jag tror annorlunda så beror det på att jag är trött eller ledsen. Det är aldrig min grundinställning. I min värld är alla glas halvfulla. Förutom de som innehåller något obehagligt man måste tvinga i sig – de är förstås alltid halvtomma.

Sedan årsskiftet har ett av dessa glas i mitt liv varit att Ingrids dagis inte funnits i vår egen stadsdel utan i en som ligger många kilometer bort. Sedan årsskiftet har vi inte kunnat njuta av att ha dagis på gångavstånd. Vi har använt mera bil än vi vill och mycket mera tid och planering än vi vill för att fixa vår vardag. Sedan årsskiftet. Och nu börjar vi se slutet. De är tre veckor kvar tills dagis flyttar tillbaka till sina egna utrymmen i vår egen stadsdel. Och nu först, när slutet hägrar, börjar vi vara irriterade över allt det där med bil, tid och planering.

Ända tills nu har vi i vår nästan irriterande förmåga att se det goda i det som är kunnat njuta av lugnet i bilen före eller efter en arbetsdag. Av att Fredrik och jag ganska ofta hämtat och/eller fört tillsammans och fått njuta av femton minuter i bil bara vi två. Vi har faktiskt lyckas lura oss själva och sett det onda som något gott.

Men när slutet på eran nu är nära och vi har råd att vara irriterade över att skrapa rutor och hoppa in i en isande kall bil istället för att ta vagn och promenad så smyger sig irritationen på. Och igår när jag skrapade rutor tänkte jag på det faktum att det är bara tio dagisdagar kvar tills vi äntligen återfår den vardag som vi egentligen planerat och betalat för.

Och obeskrivligt skön kändes den insikten då fingrarna var stelfrusna. Glaset var och blev om möjligt ännu halvfullare än vanligt.

Klockan är knappt lunch och jag har redan blivit uppriktigt förvånad två gånger idag:

1. När jag och Ingrid fick ihop ett värdigt collage till dagis. Varje gång jag får till stånd något som påminner om pyssel undrar jag vem jag är och vad jag gjort av mig själv.

2. När jag och Arvid såg halva Bring it on medan jag åt frukost och insåg att den inte är bra. Mera. I början av 2000-talet var jag nämligen av annan åsikt. Skönt att märka att jag utvecklas som människa för ibland tvivlar jag nästan på det.

Denna högst vanliga novembertorsdag fyller min blogg tre år. Ettårsdagen firade vi med frågestund och vi gör en favorit i repris. Fråga eller föreslå ämnen för inlägg – jag kommer att svara. Och jag kommer att göra det med glädje! Fråga alltså gärna och fråga vad som helst!

Egentligen borde jag säga att jag kommer att svara på vilka frågor som helst, men jag har sagt det en gång för mycket på ett skriftskolläger och lärt av mina misstag. Att få frågor om ens behåstorlek när man hade hoppats på djupa frågor om bibel, frälsning och livets mening kan ärra en människa för livet. Inte för att 15-åriga pojkar skulle vara välrepresenterade bland mina bloggläsare. Men man vet ju aldrig.

Och för er som är mest intresserade av Arvid kan jag berätta att han igår blev fyra veckor och att hans hälsa samma dag fick sin första törn; en förkylning med stockad näsa som symtom. Den besvärligaste konsekvensen hittills är att han åt hela tre gånger i natt (varannan timme) och att hans ömma mor inte fick sova två hela timmar i sträck. Så hon tänkte börja söka sig till sängen nu. Ibland måste ju förnuftet få regera. Det gjorde det ju inte precis ikväll när jag la det varma strykjärnet direkt på plast och såg plasten smälta fast i järnet.

Jag tror inte att döden är slutet. Och just idag kändes det väldigt skönt att få tro just så. Idag har Ingrid nämligen gråtit floder och hav för att hon fick veta att Astrid Lindren är död. Och via de floderna och haven kom vi att samtala om döden. Den dagen som vi nog visste att skulle komma någon gång. Vi kom också att googla fram bilder på Astrid Lindgrens grav. Den dagen som vi nog inte visste att skulle komma någon gång.

Måste alla dö? Varför måste alla dö? Vad händer sedan?

Frågorna är svåra, också för mig. Men det kändes skönt att få säga vad jag tror; att vi får vara hos Gud. Den Gud som jag tror att är ren kärlek, med allt det goda som det innebär. Och det förstår sig inte Ingrid riktigt på. Åtminstone inte om man använder de termerna. Men vet ni vad hon förstår? Att himlen är en plats där hon kan äta vanlig mjölk utan att bli sjuk. Och även om hon tack och lov snyftat och sagt att hon inte vill dö så kom vi fram till att det sedan någon gång när man är riktigt gammal och riktigt trött blir spännande att åka till Gud och se hur det är hos honom. Och smaka på vanlig mjölk.