Dagens sorgligaste: att jag inte riktigt minns hur en frisk Ingrid känns.

Dagens minst sorgliga: att vi kanske nästan vågar hoppas att det eventuellt håller på att vända.

Tycker du att tiden går för snabbt? Innehåller dygnet för få timmar? Rusar de få timmarna iväg?

Skaffa ett spysjukt barn! Dagarna kommer att gå brutalt långsamt. För att inte tala om vaknätterna.

Det här är inte nådigt. Ofarligt och harmlöst. Men inte nådigt.

Jag har antingen förlorat mina principer eller kraftigt omvandlat dem alla, lite beroende på hur man ser på saken. Hur som helst är resultatet att Ingrid ska få se på barnfilm fast hela dagen om hon vill.

Det kan ju hända att någon upplever hela den här bloggen som en enda lång besvärande positiv statusuppdatering. Gårdagens inlägg om sjukdagen som resulterade i fyra dussin kanelbullar och att den lilla svängde på sin lekamen kan onekligen kräva sin motvikt. Och den motvikten kommer här.

Jag har insett ett mycket osmickrande faktum om mig själv; att jag är världssämst på att vara hemma med en sjuk fyraåring och en bebis på fem veckor. Jag är 90% irriterad och i bästa fall 10% den ömma förälder Ingrid skulle förtjäna. I min egoism täcks jag dessutom sörja att ännu en av mina ändå ganska få vilo- och mysdagar med Arvid bara dog ifrån mig och att jag istället har fått invänta spyor hela dagen. Som förresten kom för en timme sedan. Stackars, älskade Ingrid. Minst varannan (oftast varje) minut gråter hon fram att hon har ont i magen. Och ingenting kan jag göra för att lindra hennes lidande. Jag känner mig hjälplös och värdelös. Och blir mot min vilja lite irriterad varje gång hon säger det. Typ fyrtio gånger i timmen alltså. Och jag är så trött att jag nästan går av.

Dessutom är Fredrik på ishockeymatch ikväll. Och jag har smutsigt hår.

Det var motvikten. Fräscht, va?

Om Arvid skulle vara en arg bebis skulle jag aldrig ha skrivit det här inlägget. Ni minns ju hur jag gör; jag bloggar bara om sådant som jag ändå kan hantera.

Idun ville också veta: Var ser du dig själv om fem år?

Och jag svarar på frågan genom att hänvisa till ett inlägg som jag skrev i september 2011. Med ett par små tillägg:

1. Jag hoppas och tror ju att jag har åtminstone två barn.

2. Sedan jag skrev inlägget för ett drygt år sedan har jag fått en ny dröm (som jag inte vet om jag nått ännu om fem år men som jag innerligt hoppas att jag når någon gång): att få bo riktigt nära min syster Matilda och hennes familj.

Söndagens avsnitt av Solsidan har åter blåst liv i diskussionen om statusuppdateringarnas inverkan på oss som läser dem. Ibland växer man som människa och ibland inte. Jag tycker precis som jag gjorde för ett drygt år sedan och har med andra ord inte vuxit alls på den punkten. Men jag hoppas att Linn Jung älskar mig fortfarande.

Idag på eftermiddagen, 5 veckor och 1 dag gammal, vände sig Arvid plötsligt från mage till rygg. Och sedan gjorde han det en gång till ett par minuter senare. Ett motoriskt underbarn? Hans mor tror så.

Krafter kommer, krafter går,
säger den som torka spy på Siwagolvet får.

Min vision för denna onsdag: jag och min son har den lugnaste, skönaste hemmadagen i mannaminne. Jag äter glass till både frukost och lunch. Vi tittar på ett par avsnitt av någon trevlig tv-serie. Jag blir klar med den svåra boken och får börja med en ny. Vi tar en lång och skön promenad efter lunch. Sedan sover han på balkongen och jag somnar till en stund i sängen efter att jag läst bloggar på min ipad. Jag vaknar när Fredrik och Ingrid kommer hem och sedan åker vi på kalas till den charmigaste 7-åring som finns.

Min verklighet denna onsdag: Ingrid klagar på magont hela kvällen igår och vaknar till flera gånger på natten och klagar på samma sak. Också på morgonen har hon ont. Ingenting annat – inget spy eller så – men ont. Men eftersom vi kan så får hon stanna hemma idag och samla krafter.

De där krafterna är samlade redan före nio på morgonen. Då mår hon utmärkt, som en prins. Äter flera portioner corn flakes (trots den stora gröttallriken någon timme tidigare), hittar på sånger och ramsor som hon använder i lek med sin lillebror. Studsar, skuttar och springer när hon tar sig fram i lägenheten istället för att hasa sig fram som en sjukling bör.

Det blev alltså onsdagen som inte blev som jag trodde gånger två. Först trodde jag på den mysigaste hemmadagen någonsin och sedan på den segaste sjukdagen någonsin (Ingrid har enorma röstresurser och hon använder dem frimodigt när hon klagar på bristande hälsa – bara en sådan sak). Istället blev det någonting däremellan. Ganska bra har vi det just nu. Ingrid pysslar för sig själv. Arvid tar dagens första vila. Jag har en kanelbulledeg på jäsning och känner att vi gör det bästa av onsdagen som inte blev som jag trodde.