Kan någon (förutom Jolin) gissa var jag och Arvid har hängt idag? Ledtråd: jag tror att jag älskar stället.

En sista sak innan jag måste sova: med tanke på alla gäster vi haft under dagen (totalt 18 stycken) tycker jag det är roligt att jag haft pyjamasbyxor och Fredriks tröja precis hela dagen. Malenami-känslan från i lördags har bara dött.

Nio personer vakande till denna måndag i vår trea på 69 kvadrat. En knapp timme tidigare kom den första gästen. Sedan ännu några. Och så ännu några till. Till sist var vi 19 personer i vår lägenhet och tamburen svämmade över. Aldrig mår jag så bra som när tamburen svämmar över.

Det skulle i så fall vara när vardagsrummet svämmar över. Också det är fantastiskt på alla sätt.

I något skede blev folket hungrigt. Vi hade inte handlat för och planerat lunch för femton pers så det blev makaroner och maletkött med lite kalvfond och grädde. Ett säkert kort då sju av matgästerna var barn under sex år.

Och sedan började gästerna fly fältet och återvända till sina österbottniska och sverigesvenska vardagar. När de sista gästerna åkte vid fyra-tiden storgrät både jag och Ingrid och livet kändes tomt och hemskt. Sådär som det alltid gör för en del av oss när vi måste ta farväl av människor vi älskar.

Varför kan inte alla bara bo på samma ställe och alltid kunna vara tillsammans? Jag förstår inte. Det måste absolut vara en konsekvens av syndafallet.

som får mig att småsmälta.

Idag blev han döpt, vår älskade Arvid Karl-Oskar. Två föräldrar och fem faddrar bar fram den lilla pojken inför den Gud de tror och hoppas på. Och det kan hända att det är bland det finaste man kan få göra.

Ingrid är i dopskick.

Imorgon ska vi ha dop. Äntligen! Jag har hört att man som dopmamma ska stressa tills mjölken sinar. Så blir det nog inte i den här gården den här gången. Den magsjuka som präglat förberedelsedagarna har gett oss perspektiv som gör att servetter och kex känns världsligt. Ovärdigt vår oro. Bara Ingrid kan vara med blir det ett helt fantastiskt dop. Och just nu vågar vi tro att hon kan det. Andas ut gör vi inte ännu. Men det känns möjligt igen.

För två timmar sedan stod jag inför en grupp människor och pratade om kvinnligt och manligt ledarskap.

Positivt: att jag kände mig så snygg. Efter tre dagar instängd i hemmet med smutsigt hår och sunkiga pyjamasbyxor kände jag mig som Malenami efter en dusch, lite smink och vanliga kläder.

Negativt: att jag kände mig så skrämmande. Efter tre dagar instängd i hemmet med minst sagt begränsad social aktivitet kände jag mig så hög på sammanhanget att jag säkert kändes lite för intensiv.

Ja, ni ser ju själva. SÅ Malenami. Eller så är allt faktiskt relativt.

Idun undrade: Vad har du forskat i?

Jag har litteraturvetenskap som huvudämne. Som biämnen har jag svenska, journalistik, pedagogik och (lite otippat) statskunskap.

Min gradu är en jämförande analys av det kristna inslaget i två olika barnbokserier med prästbarn som protagonister; finlandssvenska Ellen Annorlunda och sverigesvenska Hedda. Det är inte en bra gradu. Du kommer att kunna leva ett fullgott liv också utan att läsa den.

Idun ställde också en rafflande fråga om min syn på sex före äktenskap. Svar kommer. Kanske redan idag. Kanske först på tisdag.