Amanda ”jag-har-aldrig-riktigt-förstått-fascinationen-med-nyfödda” Audas-Kass är helt golvad av den här lilla prinsen. Tänk tänk tänk att han är min!

Och härifrån ska jag tydligen inte åka utan en bebis.

Jag kan sluta oroa mig för att förlossningen ska börja med fostervattenavgång på olämplig plats. Vattnet gick redan hemma. Så det är nära nu. På riktigt. Hoppas jag.

Ingrid 4 år är antagligen den bästa versionen av Ingrid hittills. (Blir det faktiskt hela tiden bara bättre och bättre?) Dessvärre är det ganska sällan vi får träffa henne, för hon är så gott som ständigt i roll. Och inget fel med det – men hon blir väldigt arg om någon i hennes omgivning glömmer bort vilken roll som gäller för tillfället. Det är inte nådigt om man råkar kalla  henne Ida (för att man tror att vi fortfarande leker Lönneberga) när hon redan  gått vidare till Madicken.

Det är dessutom inte bara det att hon blir arg om man säger fel namn. Hon blir arg också om man råkar glömma att använda namn. Jag ger ett exempel (där vi tänker oss att jag är Muminmamma och hon är Snorkfröken, vilket gällde för en timme sedan men inte längre).

– Muminmamma?

– Ja?

– Jag heter Snorkfröken!!! (Inte sådär harmoniskt och vänligt överseende utan enormt argt och högljutt direkt). Muminmamma?

– Ja?

– Säg Snorkfröken.

–  Okej.

– Jag heter Snorkfröken.

– Okej, Snorkfröken.

– Muminmamma?

– Ja, Snorkfröken?

– Kan vi leka att Snorkfröken hade en hund?

– Jo.

– Jag heter Snorkfröken!!!

– Jo, Snorkfröken.

Så är det ständigt hemma hos oss just nu. Jag hoppas hon kan tolerera att bebisen knappast använder alla rollnamn och titlar från dag 1. Men jag undrar nog. För det visas verkligen ingen nåd alls mot mig och Fredrik.

Så här efter fyra veckor som mammaledig kan jag inte låta bli att konstatera att jag och vi alla älskar vårt nya liv. För första gången på drygt tre år har jag och Fredrik gemensamma lediga dagar i regel och inte bara i undantagsfall. Bara det. Dessutom har vi för tillfället så brutalt många lediga dagar i veckan att det känns nästan… för bra. Fredrik jobbar fortfarande deltid och jag jobbar ju inte alls, så i praktiken har vi oftast fyra lediga dagar tillsammans hela familjen. Fatta den grejen. Hur vi någonsin ska kunna vänja oss vid 5 vardagar och 2 lediga efter den här tillvaron av 3-4 vill jag inte alls tänka på just nu.

Det här inlägget av Peppe fick mig att gå igång lite. Föräldraledighet är ju så oerhört intressant. Hur man väljer (för jo – det är ett val) och varför är också oerhört intressant. Och hur ganska många av oss känner oss tvungna att ursäkta och försvara våra val.

Och… Här skrev jag ett både långt och eldigt inlägg. Men när jag skulle trycka på publicera tryckte jag på tillbakapilen istället och lät all text försvinna. Ibland är det klokt att sova på en sak och inte agera i något som närmast kan liknas vid vrede.

Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari. Roliga och lite otippade karaktärer, fräscht med mönsterbrytning. Speciell ton. Jag gillade.

Gilla hata horan av Johanna Nilsson. Johanna Nilsson har enligt mig skrivit ett par mästerverk, hon har en förmåga att skildra känslor så bra att man själv känner dem. Den här boken hör kanske inte till mästerverken, men den hade absolut sina sidor.

En fager mö av Joyce Carol Oates. Jag har ännu inte läst en enda bok av Oates som varit dålig. Och jag gjorde det inte nu heller. Den där smärtan och svärtan, ni vet. Den är kuslig men förtrollande samtidigt.

Till mamma på mors dag av Doris Dahlin. Den här boken kan ha varit septembermånads bottennapp. Det är ju inte huvudlöst länge sedan jag läste den, men jag kommer ihåg nästan ingenting. Det säger ganska mycket.

Mormor gråter och andra texter av Jonas Gardell. Också Gardell är enormt säker, besviken blir jag aldrig. Eller nästan aldrig om vi ska vara noga (en gång läste jag faktiskt en roman som inte kändes någonstans). Hans språk golvar mig gång på gång.

How to be a woman av Caitlin Moran. Jag spontanköpte boken på ett skotskt flygfält för typ ett år sedan, först nu läste jag. Och jag höll med ibland och andra gånger inte alls. Och jag skrattade ganska ofta. Och jag läste för en gångs skull på engelska, vilket säkert är nyttigt.

Malin från Skaftnäs av Malin Wollin. När jag läste den här skrattade jag väldigt ofta. Sådär högt för mig själv, ni vet. Hennes självdistans i kombination med hennes snabba språk är en hit. De återkommande hänvisningarna till Duvemålas Kristina gav det lilla extra.

Tretton skäl varför av Jay Asher. Spännande och intressant. Men ibland konstig och lite otrovärdig. Karaktärer som var svåra att komma nära. En lyckad berättelsestruktur men ändå en helhet som inte riktigt höll och som föll lite platt.

Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigbergk. Den var väl sådär. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tyckte. Det kan hända att jag fann för lite tycke för de centrala karaktärerna. Eller att jag var helt oemottaglig för problematiken. Ja… Sådär.

Sju jävligt långa dagar av Jonathan Tropper. Den här tyckte jag däremot om. Jag brukar tycka om tragikomiska böcker. Här fanns dessutom en humoristisk ton genom hela boken och karaktärer som var riktigt mitt i prick.

Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon. Småsympatisk och mysig men lite för tråkig och på något sätt lite för förutsägbar. Och lite för mycket hund. Men harmlös och som sagt lite mysig.

Gräset är mörkare på andra sidan av Kaj Korkea-aho. Klart bäst i september. Kanske och troligtvis klart bäst 2012. Tyckte så mycket om på så många olika plan och nivåer.

Bloom av Kelle Hampton. Skribenten och fotografen bakom denna överjordiskt vackra blogg berättar på ett berörande och brutalt ärligt sätt om att få en dotter med Downs syndrom. Väldigt vacker bok om att hitta det goda i det oväntade. Fina bilder också.

Jag är sammanfattningsvis riktigt nöjd med september som läsmånad. Några katastrofer fanns egentligen inte. Man tar ju inte skada av att någon gång ibland läsa något som är lite tråkigt.

Tänk att få säga att jag enligt beräkningarna ska få barn på lördag. Är väldigt inställd på att gå över tiden, men att ha beräknad dag inom en vecka är ändå hur spännande som helst.

Och så här ser jag och magen ut i vecka 40. På toaletten på Fredriks jobb.

Nu har jag börjat packa väskan. Men just nu har jag paus eftersom jag kört fast. Jag minns inte vad man som relativt nyförlöst kvinna vill ha på sig när man åker hem. Minns du?