Hej!

Jag fick min första son för en vecka sedan och jag är väldigt glad över det. Men. Pojken själv, hans kläder, hans mamma och hans skötbord… Samtligt blir nerkissat vid vartannat blöjbyte. Det är ju ingen riksolycka men ändå lite mera otrevligt än trevligt. Kan jag göra något för att det ska spruta mindre kiss i vårt badrum?

h. En orutinerad pojkmamma

Åh, dessa hormoner! Dessa som gör att jag i natt kuunde vara vaken två gånger två timmar utan att känna mig det minsta trött när väckarklockan ringde halv nio på morgonen.

Varför den ringde? För att vårt hem under drygt fem timmar idag var en fotostudio, vår son modell och vi själva statister och ljusassistenter. Spännande. Tappert kämpat av oss alla.

Iklädd världens billigaste julfestklänning (om man räknar ut priset per användningsgång) träffade Ingrid i onsdags det lilla syskon hon väntat så länge på.

För fyra år sedan vändes mitt liv upp och ner när jag blev mamma. Allt jag dittills hade känt som mitt liv blev annorlunda över en natt och för att uttrycka det milt var jag inte beredd. Jag älskade min dotter från första stund, men jag var långt ifrån övertygad om det här med att vara mamma.

För fyra dagar sedan var det dags igen. Och jag har idag fällt tårar av ren tacksamhet över att det känns så enkelt. Att det som kändes övermäktigt för fyra år sedan känns så naturligt, självklart och odramatiskt nu. Att jag älskar honom så enormt mycket och att jag lika mycket älskar att få höra ihop med honom.

För övrigt är jag enormt glad över alla era fina kommentarer. Tack för att ni delar vår stora glädje och vår babybubbla. För den här gången är det en bubbla och det får vara det. Jag vet att jag kommer att få äta varm lunch ifred någon gång igen. Jag vet att livet inte för all framtid kommer att handla om hur länge han sover och hur mycket han äter. Och därför kan jag se charmen i det som är och vila i det.

Jag mår riktigt bra. Men jag orkar inte tala i telefon. Så alla ni fina vänner långt borta; jag ringer snart.

Måndag 8 oktober

21.15 Vattnet börjar gå.

23.30 Vi kommer till Kvinnis.

Tisdag 9 oktober

00.30 Jag blir patient på avdelning 42 och Fredrik måste åka hem till natten.

03.00 Jag känner av något som jag tror att är sammandragningar med 15 minuters mellanrum och det fortsätter hela natten.

11.30 Jag besöker läkaren för att få veta hur och när jag ska bli igångsatt men får istället veta att jag är öppen 3 cm och att förlossningen alltså kommit igång redan. Fredrik kommer tillbaka .

13.30 Vi går på cafét på våning 6. Jag äter glass.

14.00 Sammandragningarna börjar plötsligt på en gång komma med fem minuters mellanrum.

14.30 Sammandragningarna börjar plötsligt på en gång utmana min smärttröskel. Jag är öppen nästan 5 cm.

15.15 Jag blir utskriven från avdelning 42 och inskriven på förlossningsavdelningen.

15.30 Jag får epidural och värkstimulerande dropp.

15.45 Jag är salig av lycka. Ligger och vilar och myser och känner inte till några smärtor i hela världen.Typ krig och svält och människohandel förstås, men inget förlossningsrelaterat.

16.30 Jag är öppen 6 cm.

16.40 Observera den helt sjuka tidpunkten med tanke på meningen ovan; jag är öppen 9 cm.

16.55 Jag får börja krysta.

17.03 Den sötaste lilla pojken någonsin kommer till världen.

Min helt klart bästa förlossning någonsin.