Jag tycker om Ingrids dagis (höll faktiskt på att använda ordet älskar här men kände att det kanske var lite väl magstarkt och hann ändra mig). Men alltså, vilken gåva det är att få känna sig så trygg med de människor som emellanåt tar hand om det allra finaste man har. Ikväll har vi haft föräldramöte och när jag satt där på Ingrids plats vid matbordet (väldigt olämpligt med så hög barnstol för höggravid kvinna) tillsammans med föräldrar till hennes dagiskompisars föräldrar kände jag bara tacksamhet. Jag var tacksam över personalen, över de fina dagiskompisarna och över deras mysiga föräldrar.

Och över att jag inte längre känner mig sådär smårädd och amatörmässig som dagisförälder, vilket jag gjorde i början. När det begav sig för tre år sedan kände jag mig lite som en tonåring på föräldramötet.

Denna min första vardag som mammaledig har hittills bara levererat. Jag och familjen åt frukost halv elva. Bara en sådan sak. Sedan läste jag ut en roman. Bara en sådan sak. Igen. Sedan åt jag lunch med Peppe, en sådan där lunch som aldrig borde få ta slut. Sedan köpte jag tre fotoalbum på tiimari (jag satsar mera på förmånlighet än estetik när det gäller våra album) och åkte buss hem. Väl hemma framkallade jag och Ingrid lite bilder, mycket medvetna om att vi nog är några av de få på vår planet som fortfarande gör sådant. Och nu bevittnar jag Ingrids kojbygge och undrar varför Fredrik i snart en halvtimme har suttit på vårt kalla tambursgolv med min iPad. Men jag undrar nästan hellre vidare än frågar. För det finns ju tid för undran nu.

Bara en sådan sak.

– Mamma, du är den sötaste, härligaste, bästaste, finaste och underbaraste i hela världen! utbrister Ingrid och ger mig kramar och pussar.

Att kommentaren berodde på att jag just hade vässat en penna behöver vi ju inte prata så mycket om.

I vissa stunder kan jag inte på något sätt förstå hur en människa vid sina sinnens fulla bruk kan välja att vara och bli förälder. Att vara förälder är att ta sin sårbarhet till helt nya nivåer. Jag kan nästan börja gråta bara vid tanken på all smärta jag ska gå igenom ännu på grund av den lilla människa som nu växer under mitt hjärta. Du… Du kommer att vara älskad, jo. Enormt älskad. Men det löser inte riktigt allt för du kommer också att vara människa och det är ingenting man är bara sådär.

Som människa blir man ibland avvisad och känner sig oönskad ännu oftare. Man misslyckas och gör både sig själv och andra besvikna. Man kan tro att man lärt sig flyga men sedan störtdyka. Man kräver för mycket av sig själv. Eller förväntar sig för lite. Man tror någon gång att man inte orkar mera och man får undra hur tungt och mörkt och orättvist det egentligen kan bli, det här som kallas livet.

Och när du, redan nu så älskade lilla människa, går igenom allt det där så kommer jag att stå bredvid och önska att jag själv fick ta det istället. Gånger tusen hellre än att du ska ta det en gång.

Ja, jag kan nästan börja gråta när jag tänker på all den smärtan. Och ändå… Det som inte bara nästan får mig att gråta är tanken på att något skulle göra att jag kommer undan. Tanken på att förlora dig redan innan vi ska ta oss igenom allt det där är den absolut värsta tanken och smärtan av alla.

Min äldsta yngre syster har födelsedag idag. Och jag saknar henne idag. Som alla andra dagar. Att bo långt från en syster är väl alltid synd och skam. Att bo långt från en syster som dessutom är en bästa vän är så grymt att inga ord jag kan räcker till för att beskriva eländet.

Jag är mammaledig sedan ett par timmar tillbaka. Världens mest ambivalenta mammalediga någonsin. Hurra för att bebisen snart kommer! Men buhu för att jag måste lämna ett helt fantastiskt jobb som ger mig glädje alla dagar. Inte varje stund alla dagar, men alla dagar.  Faktiskt. Att redan nu få längta tillbaka lite känns fint.

Vid tre-tiden fick vi nattligt besök av en liten varelse med mardröm. Samma varelse vaknade till vid halv åtta.

– Jag fryser, sa hon. Jag fryser som en hund som varit och simmat.

Och jag kände mig så ofattbart stolt över hennes poetiska ådra (tänk att uttrycka sig så bra när man ännu svävar mellan sömn och vaket tillstånd) att jag inte kunde somna om och steg upp istället.

 

Idag är ingen vanlig dag. En av mina allra bästa vänner har födelsedag. En bästa vän som jag älskar av så många olika orsaker att det skulle ta flera dagar att nämna ens en bråkdel av dem.

Hon kom in i mitt liv på gamla dagar. Jag hade nästan trott att man inte kunde få så goda vänner så sent, att det var kört efter gymnasiet. Jag är glad att jag hade fel.

Hon och jag har mera gemensamt än jag har med någon annan. Vi läser ungefär samma böcker och hänger på ungefär samma bloggar. Samtidigt har hon talanger och intressen som jag saknar helt och är mig överlägsen på så många områden.Värt att nämnas trots att det ju inte är någon tävling.

Hon är klok och hon är… Jaa, jag måste nog använda ordet god trots att det på något sätt mist sin verkan då det så ofta används så ansvarslöst. Hon är sann. Hon ser, också sådant som många andra ögon inte kan eller vill märka. Hon har en frid över sig som jag beundrar och inspireras av.

Hon är glädje och fest. Hon är en axel och en famn. Hon finns där både vid mina högsta toppar och mina djupaste dalar. Hon är underbar och älskad. Och just ikväll väldigt saknad. Några kilometer bort, bara. Men ändå så långt borta just nu eftersom jag inte kunde äta tårta med henne ikväll.

Grattis på födelsedagen, du fina! Må vi typ äta tårta någon annan gång. Någon annan gång snart.