Vi hade sådär mänskligt sett en bil för lite och några ungdomsledare för mycket för att ta oss och alla saker hem från Lekholmen. Men det gick i alla fall. Trist gång att köra fel och ta en femton minuters omväg genom centralaste Helsingfors. Dock.

Hemma igen. Det är brutalt vackert väder. Men jag har bara legat i sängen i två och en halv timme och har ingen aning om hur jag ska kunna ändra på det före natten kommer. När jag senast varit så trött? Ingen aning. Graviditet i slutskede och lägerliv verkar vara en halvbra kombination.

Min mammaledighet till trots befinner jag mig på läger med sjuttio ungdomar. Här är ganska ruggigt och trots att nästan hela gänget vandrar omkring i yllesockor känns det kallt in i märgen. Jag är helt slut och i princip en enda stor sammandragning efter den intensivaste dagen på länge (som ändå bestod av två timmars vilostund mitt på dagen).

Timman är sen (för en kvällstrött höggravid kvinna), kölden sitter i och jag har just hållit mitt livs antagligen mest ostrukturerade andakt. Och ändå känns det ganska bra. Kanske till och med riktigt bra. Det är nåd en lördagskväll.

När man läser min senaste lista över graviditetskrämpor kan man med rätta känna att jag kommer lite för lätt undan. Därför, för att liksom balansera upp bilden av den välmående gravida kvinnan i balans: en lika sann sida av myntet som inträffade idag för ganska precis två timmar sedan.

Jag tillredde lunch hemma åt mig och Fredrik. Han kommer hem från jobbet och äter ris och kyckling som hans gravida fru med omsorg lagat. Det är bara det att det är något lite konstigt med kycklingen. Jag märker det själv och övertygar mig själv om att det nog inte är någon fara så jag äter upp hela min filé. Fredrik märker det också och övertygar sig själv om att det nog kan vara någon fara och äter alls upp sin filé.

Varpå jag börjar gråta.

Ja, bara det. Hur kan man börja gråta bara för att en annan människa inser att kyckling som smakar konstigt kanske är bra att hoppa över när man ska jobba intensivt hela helgen?

Och jag visste ju i samma stund som tårarna kom att det är helt och hållet graviditetens och hormonernas fel. I vanliga fall skulle jag aldrig. På riktigt – aldrig bryta ihop av eller ens reagera på en sådan sak. Och trots att jag vet vad det beror på och således borde kunna rationalisera bort mina känslor av… ja, typ sorg, så ligger jag i sängen ännu tio minuter efter att han gått tillbaka till jobbet och småskakar av gråt och självömkan.

Sedan somnade jag någonstans där i vimlet och det löste väl det mesta. Åtminstone grät jag inte mera när jag vaknade just.

Listan som jag skrev i förrgår var helt och hållet sann. Det moln av lycka som jag flöt fram på igår var helt och hållet sant. Och den tragikomiska lunchupplevelsen idag var helt och hållet sann. Och tillsammans utgör väl de där tre ganska långt hela den sanning som är min just nu.

Jag ber om ursäkt. Jag är SÅ gravid.

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Kanske inte fullt lika bra som den första boken i serien, men absolut läsvärd och spännande och omtyckt.Läs!

Isabellas hemligheter av Isabella Löwengrip. Jag tycker att Blondinbella är fascinerande och intressant som person. Hade säkert tyckt väldigt mycket om boken när jag var sexton-sjutton år gammal och driftig.

Min kamp 2 av Karl Ove Knausgård. Klart bättre än första delen av romanen, men jag måste nog erkänna att jag fortfarande inte riktigt förstår magiken. Det är ju inte så att jag läst några fler delar (ännu) och det säger väl något.

Oväntat besök på Star Street av Marian Keyes. Helt okej läsupplevelse som väckte både glada och mindre glada känslor. En berättelse som nog fick mig att prioritera läsning framom mycket annat.

Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell. Augustimånads antagligen allra bästa läsupplevelse. Jag älskar Gardells språk, stämningen i hans böcker och hans känsla för smärta. Vissa formuleringar gör mig nästan ledsen eftersom de är så vackra att jag bara önskar att de var mina egna.

Fatta eld av Suzanne Collins. Ja, och här fanns kanske inte en enda vacker formulering i hela boken. De här hungerspelen står och faller på att berättelsen är spännande, men utöver det finns liksom ingenting.

Revolt av Suzanne Collins. Ja. Samma sak här. Och här var berättelsen plötsligt inte ens speciellt spännande längre.

Högre än alla himlar av Louise Boije af Gennäs. Sådär halvbra bok om ni frågar mig. Jag kan inte riktigt älska en bok när jag finner samtliga karaktärer ganska osympatiska. Det kändes som om alla personer i boken ständigt spelade roller och den bristen på äkthet gjorde att det hela kändes ganska trist.

Det var augusti som läsmånad. Och jag äger alla de här böckerna i antingen inbunden form eller pocket. Och jag kunde gladeligen ge bort alla förutom Gardells bok och Eld eftersom jag redan nu ser användningsområden för dem i framtiden.

Och det är torsdagen den 13 september och på dagen en månad kvar tills bebisen beräknas komma.

Vad gör man när man är tvungen att göra sig av med böcker? I vår bokhylla finns för tillfället uppskattningsvis ett par hundra skönlitterära böcker för mycket. Gränsen är nådd. Fedriks gräns sedan ett par år tillbaka, min sedan ett par veckor.

Vi när en dröm om att någon gång i framtiden ha ett bibliotek. Men det är nog inte ett av våra tre nuvarande rum. Och när det är dags har böckerna nog blivit fler även om vi ger bort en del av dem nu. Men åt vem ska man ge dem? Och hur?

Idag ringde faktiskt en väckarklocka och väckte mig, trots att sådant nog ska hända bara i undantagsfall numera. Jag masade mig upp ur sängen och Ingrid studsade upp av entusiasm eftersom hotellfrukost med mor/mormor var första programpunkten. Det var mysigt.

Sedan körde jag Ingrid till dagis vid halv elva, kom hem och la mig i sängen. Och jag steg inte upp därifrån före klockan två då jag gick till köket och värmde lite pasta från igår. Sedan åt jag det (i sängen) medan jag tittade på Mia och Klara. Ungefär där är jag nu, samtidigt som jag står inför dagens svåraste fråga: ska jag motionscykla nu före jag hämtar Ingrid eller ska jag göra det sedan ikväll? Eller inte alls?

Jag antar att jag i något skede kommer att börja längta efter svårare frågor igen, men just nu njuter jag väldigt mycket av att det är det knepigaste den här dagen bjuder på.

Jag tror det blir nu. Eller så blir det ikväll. Ja, det är en svår fråga.

Igår förde jag och Ingrid ett frukostsamtal kring Bamse och hans vänner under vilket jag i en bisats konstaterar att Skalman ju inte är ett barn utan en vuxen. Varpå Ingrid protesterar.
– Skalman är inte vuxen. Han är ett stort barn.
– Jaha? Hur tänker du då? Hur gammal är han?
– Han är tolv, säger Ingrid med världens tvärsäkerhet i stämman.
– Okej. Hur gammal är Bamse då?
– Tretton.

Jag tycker det är fantastiskt. På inget sätt beter ju sig Skalman och Bamse som typer på väg in i tonår och pubertet. Man skulle kunna tycka att Ingrids 60 dygn på skriftskolläger borde ha gett mera kunskap om tonåringar och deras tendenser och beteenden, men tydligen inte.

Enligt experten är Lille Skutt fem år. Om någon mot förmodan undrar.

Halsbränna: Nej.

Ryggbesvär: Aldrig hänt. Ännu.

Bäckenbesvär: Samma som ovan.

Muskel- och vadkramp: Nej.

Åderbråck: Inte det heller.

Hemorrojder: Också nej.

Nästäppa: Nej igen.

Urinvägsinfektion: Nå nej.

Känsligt tandkött: Nej, inte mera känsligt än vanligt i alla fall. Eller så att det stör.

Bättre hy och hår: Tyvärr också nej. Även om Peppe igår sa att jag är fin i håret. Men det är nog mera hon som är snäll än jag som är fin.

Illamående: Nej, jag mår som en prins.

Ömma bröst: Det börjar bli enformigt, men nej.

Viktökning: Ja! Äntligen. För två veckor sedan var det 7,5. Nu säkert ännu mera.

Trötthet: Jo, lite. Men sedan jag började tvinga i mig järn för ett par veckor sedan har det faktiskt skett en klar förbättring.

Upp och ner i humöret: Nog mera än vanligt. Att ha ett känsligt humör är en så otroligt oattraktiv egenskap.

Strimmor på magen: Nej.

Putande navel: Ja.Känns väldigt skumt. På ett mestadels negativt sätt.

Svullnader: Jag kan fortfarande ha mina ringar. Men jag kan också känna en viss tyngd i fötterna ibland.

Yrsel: Nej.

Förhöjd kroppstemperatur: Inte vad jag vet.

Blodbrist/järnbrist: Det senare konstaterades för ett par veckor sedan, men jag har förhoppningsvis lyckats åtgärda det problemet.

Sammandragningar: Inte varje dag. Men vissa dagar.

Sömnproblem: Ibland, men inte på grund av graviditeten utan på grund av Fredrik och Ingrid som ibland tenderar vara vakna och på gång nattetid. Bara jag får ha kuddar omkring mig och ett glas vatten på nattduksbordet så fungerar det utan bekymmer.

Nytt konstigt matbehov: Dricker fortfarande väldigt mycket vatten. Och tycker plötsligt att Saarioinens kerroskiisseli är en jättebra produkt. Märker överlag att jag köper saker som jag aldrig annars brukar köpa och att de kan kännas helrätt där och då. Men sedan ganska ointressanta när de väl ska ätas upp.

Jag mår så bra. Nästan oförskämt bra (om man nu kan må så). Det känns som om bebisen kommer att komma jättesent för jag känner mig inte riktigt höggravid ännu. Åtminstone inte så att jag lider av det. Och lite ska man väl lida på slutet? Sådär så att tanken på en förlossning är mera lockande än tanken på en vecka till i välsignat tillstånd? Den känslan känns väldigt avlägsen just nu.

Även om jag längtar väldigt mycket efter den lilla människan. Vem är du? Tänk att du snart ska bli en helt självklar del av vår familj. Du! Som vi inte alls känner ännu. Spännande, mäktiga, märkliga tanke.