Idag har vi åkt till Karleby två gånger för att se juniorfotboll. Har man talangfulla syskonbarn så har man och då kan det krävas dylika insatser ibland. Dessutom var det ju så roligt.

Fredriks systers sons lag vann både morgon- och kvällsmatchen och hans och lagkamraternas tekniska, lugna och lagfokuserade spel imponerade verkligen. Men det fanns också annat som imponerade:

1. Att det lag som de spelade mot här på slutet av dagen och vann med typ 6-0 (i något skede tappar man ju räkningen då) aldrig gav upp. De chanslösa pojkarna fortsatte kämpa och springa hela vägen.

2. En mamma till en av spelarna i det förlorande laget som kämpade minst lika tappert som de chanslösa pojkarna. Genom hela matchen fortsatte hon ropa uppmuntrande ord, heja och applådera. En sådan mamma vill man ju bara vara.