Jag vaknade och fick frukost på sängen. Sådan frukost som bestod av bland annat färska jordgubbar. Min syster är makalös.

Sedan har vi ätit hamburgare, hängt i lekpark, klokt nog valt bort ett skoaffärsbesök (med fyra barn under fem år finns det sundare sysselsättningar) och besökt urmostern i vår familj. Haft det härligt.

Och nu ligger jag och den makalösa i en säng och läser och surfar medan barnen ser Karlsson på taket. Och har det härligt.

Och så har vi firat min förtjusande systerdotters treårsdag. Med fika i världsklass (min syster är en sådan som får ge recept åt gäster efter sina bjudningar) och gäster i samma höga liga. Så roligt att få se en glimt av de människor som utgör min systers familjs vardag då den vardagen alltför ofta är alltför långt borta från min egen.

Och nu hoppas jag få ta en lång paus från att skriva om Ingrids sovande, men en god nyhet lämnar jag er med; hon sover i gästrummet tillsammans med sin kusin. Två underbara stora små i samma bäddsoffa. Och det gick smärtfriare än jag vågade hoppas. Vågade faktiskt inte hoppas att det skulle gå alls.

Och nu har Ingrid och jag kommit till vårt bästa sommarparadis. Och det är allt.

Och så den stora fördelen med ett barn med litet sömnbehov: humöret kan vara på topp trots bara sju timmar nattsömn och en 45 minuters vila i bilen. De flesta av de barn som sover hela klockvarv skulle knappast visa upp samma formtopp i det här läget. Inbillar jag mig.

Igår somnade Ingrid klockan nio efter ett helt smärtfritt sänggående. Jag tog ut sommarens bästa natt. I förskott. Varelsen i fråga vaknade klockan 03.45. Tyvärr för morgonen. Och det gjorde således vi andra också. Nog för att vi hade tidig väckning hur som helst, men ingenting hade blivit sämre av att vi fått sova till sex.

Jag är rädd att hon ärvt min resfeber och tagit den till nya nivåer. Strax före fem konstaterade hon att det är så otroligt spännande att vi ska på resa att hon inte kan sova.

Nåja. 6.15 hade vi tänkt starta. Och 6.15 startade vi enligt klockan i bilen. Så hittills går allt bra. Och varelsen har somnat i baksätet.

Någon gång idag på eftermiddagen sa jag ganska kaxigt att jag aldrig bränner mig i solen. Till och med jag själv tycker det är rätt åt mig att jag ser ut såhär nu:

Observera i synnerhet de oerhört smickrande ringarna runt ögonen. Vi har ju hört om mörka ringar kring ögonen, men hur ofta ser vi ljusa?

Tills för tio minuter sedan trodde jag att solglasögon inte kunde ge konstiga ränder i solen. Men nu sedan jag blev tvättbjörn vet jag mera än jag ville om att de visst kan göra det.

När jag väntade mitt första barn önskade jag mig väldigt lite. Barnet fick bli som det ville och komma som det var. Och det får nog det här andra barnet också göra (kan barn ens något annat?) men den här andra gången har jag en liten, stilla önskan; att barnet ska ha ett stort sömnbehov.

Det skulle vara roligt, sådär som omväxling, att ha ett barn som sover mycket och inte ett barn som somnar först efter att man själv redan länge suktat efter nattsömn. Det blir onekligen väldigt lite av kvalitativ egentid efter barnets läggdags om barnet somnar först efter halv tolv. Vilket tyvärr har hänt två gånger den här veckan. Och igår hann klockan bli över halv elva. Ingrid verkar klara sig oförskämt gott på tio timmar nattsömn och noll timmar och minuter dagssömn.

Men hon är fullkomligt underbar och får det mesta och till och med allt förlåtet bara för det. Å andra sidan är det där underbara knappast beroende av lite sömn. Så visst önskar jag mig. Fortsättningsvis.

Det var väckning för en halvtimme sedan och jag har redan fått stryk i yatzy. Jag förlorar alltid. Alltid.