Som ni ser kommer jag att lysa upp min omvärld med mina färgstarka graviditetskläder.

Prästdottern var som sagt på tre konfirmationskalas igår. Hemma igen åt hon och jag kvällsgröt och samtalade. Hon berättade att hon tyckte att det andra kalaset hade varit det roligaste. Jag blev lite förvånad, för på tredje kalaset fanns det faktiskt tre hundar utanför den inglasade verandan som bjöd på en av Ingrid mycket uppskattad show. Så jag frågade:

– Varför tyckte du att det andra kalaset var det roligaste?

– För att den där pojken som bodde där var så vacker. Och så gav han vatten till mig.

Hon syftade alltså på konfirmanden själv. Och visst är han på många sätt en ovanligt fin femtonåring. Men jag trodde att det skulle krävas en vuxen blick för att se det. Tydligen inte. Också en treårig blick kunde skönja det sköna.

Oftast är prästfruskapet ett lätt ok att bära, men den här dagen blev lång. Och ja, jag inser att det är så här min blogg fungerar numera. Jag loggar in någon gång på kvällen och skriver att dagen blev lång. Och så är det just nu.

Fredrik åkte hemifrån vid nio-tiden på morgonen. Småstressad redan då. Kom hem igen vid elva och var storstressad. Medan vi festklädde oss och fixade lunch och åt lunch försökte han lösa några praktiska problem med konfirmationsgudstjänsten och kvart före tolv var hela familjen på väg på gudstjänst. Hur det gick till vet jag inte, trots att jag väl nog var med. Lite före sju kom vi hem igen efter tre trevliga konfirmationskalas. Under dagen har jag hunnit spy upp min lunch och Ingrid har fått en allergichock samt dessutom fallit framstupa i asfalten på väg till bilen efter det tredje kalaset. När jag lyfte upp den lilla varelsen var jag beredd på ett krossat och blodigt ansikte. Lite blodstänk under näsan och värkande knän och händer får vara ett tackämne efter ett sådant fall.

Och väl hemma var jag tvungen att jobba en liten stund inför veckan som kommer. Som också den ser ut att bli ganska tuff. Nåja. Prästen själv och prästdottern får ju i alla fall vila imorgon.

Klockan är snart ett och jag har inte tagit mig ur mitt nattlinne ännu. Men jag har vaknat, ätit frukost och läst och bedömt tre elevtexter. Som bäst kokar köttsoppan på en spisplatta och en maskin graviditetskläder snurrar i tvättmaskinen (det är tveklöst dags för dem nu, magen har utvecklats helt sjukt mycket under den här veckan). Och jag har rent hår. Och en glad dotter. Och då är  allt en seger.

Ja, den här dagen blev inte alls som igår. Men också den här dagen blev lite för lång och lite för tung. Även om jag har skrattat mycket och fått träffa många härliga människor. Jag förstår inte vad som har hänt med vårt liv. Det som brukade vara så sunt och balanserat.

Jag känner mig lite som Peppe eller Blondinbella eller någon annan viktig och upptagen person.  Men min dag har faktiskt sett ut såhär:

7.00 Väckning, frukost, läsning, bejeweled 2

7.45 Tröst av gråtande Ingrid som inte ville att jag skulle gå till jobbet

7.50-8.05 Promenad till jobbet

8.15-9.45 Lektion

9.45-10.00 Gruppsamling

10.00-10.20 Korrekturläsning

10.30-11.30 Intervju

11.45-12.15 Möte 1 i skolan

12.15-12.45 Lunch

12.45-13.20 Korrekturläsning

13.30-15.40 Möte 2 på Fredriks jobb

15.40-16.10 Hämta Ingrid på dagis

16.00-19.20 Tortillas med bästa, bästa vänner

19.40-20.40 Ytterst välgörande promenad med Christa och Amos

20.45 Hårtvätt

21.00 Skrivande av artikel

Och ungefär där är jag nu. Jättetrött men också jätteglad. Lite kan jag känna att min nästan lektionsfria dag drunknade lite i allt det andra, men det blev så den här dagen. Också den här dagen vilade i en god hand. Och gott kommer jag att sova i natt.

Vi firade mamma och valborg i Österbotten under det förlängda veckoslutet. På ett av mammas 50-årskalas togs ett foto på tre systrar av en fjärde. Ett foto som gör mig lute glad såhär en småstressig torsdagsmorgon i tidiga maj.

På onsdagar är det alltid folk hos oss. Varannan vecka är det tonårsflickor och varannan vecka är det unga vuxna. Och varje vecka är det givande och viktigt och upplyftande och uppmuntrande och fantastiskt på så många olika sätt. Ikväll diskuterade vår hemgrupp svåra frågor som pengar och konsumtion och sparande och givande och trots att det sved i skinnet och gjorde ont i själen så var det härligt på något konstigt sätt. Jag tycker om att bli utmanad. Jag tycker om att vilja bli bättre.

Jag har ju en förkärlek för listor som figurerar i bloggvärlden. Hur intressant det är att läsa om andras krämpor vet jag inte, men det får ju läsaren faktiskt själv avgöra och välja att avstå om det känns bäst så. Här är i alla fall mina symtom och krämpor i vecka 17:

Halsbränna: Nej.

Ryggbesvär: Idag och igår, men det kan väl inte bero på graviditeten. Väl? Väl? Måste nog vara så att jag sovit i en konstig ställning och suttit för mycket i bil.

Bäckenbesvär: Nej.

Muskel- och vadkramp: Nej.

Åderbråck: Nej.

Hemorrojder: Nej. Men måste erkänna att jag kanske (antagligen) inte skulle skriva ut det om jag led av det.

Nästäppa: Nej.

Urinvägsinfektion: Nej.

Känsligt tandkött: Nej.

Bättre hy och hår: Snarare sämre. Åtminstone det första. Det taskiga håret kan ju också bero på att jag inte besökt en frisersalong sedan maj 2011.

Illamående: Instinktivt säger jag alltid nej. För allt är relativt och när jag väntade på Ingrid spydde jag dagligen till vecka 21 och var säng- eller soffliggande i tre månader av illamående. Men jag mår nog egentligen inte bra. Jag har mått konstigt i flera månader, speciellt på morgnar och kvällar och riktigt aggressivt om jag känt av något som ens påminner som stress. Har ett enormt känsligt blodsocker och upplever det som lite jobbigt eftersom jag brukar sätta ära och stolthet i att aldrig påverkas negativt av sådant. Har vid ett par tillfällen inte kunnat stå emot illamåendet och kastat upp, men det går ju inte på något sätt att jämföra med förra gången. Så mitt instinktiva svar är fortfarande att jag inte mår illa.

Ömma bröst: Nej. Men konstiga.

Viktökning: Sist jag kollade var det 1,2 kg. Men det är några veckor sedan.

Trötthet: Ja ja ja ja ja ja. Sa jag ja? Så sjukt mycket trötthet.

Upp och ner i humöret: Kanske nog.

Strimmor på magen: Nej.

Putande navel: Nej.

Svullnader: Nej.

Yrsel: Ja. Inte konstant, men jag kan inte stå stilla speciellt många sekunder utan att jag börjar svaja.

Förhöjd kroppstemperatur: Inte vad jag märkt av.

Blodbrist/järnbrist: Inte vad jag märkt av.

Sammandragningar: Nej.

Sömnproblem: Vaknar nog alltid ett par gånger per natt. Vanligtvis av törst, kissnödighet eller skumma drömmar. Men problem skulle jag inte kalla det. Igen – allt är relativt. Återkom när vakenpassen beror på ett skrikande och missnöjt barn och varar flera timmar i sträck.

Nytt konstigt matbehov: Bara det att jag dricker väldigt mycket vatten. Speciellt på kvällarna. Kan ofta hälla i mig ett par liter vatten inför natten. Vilket ju på alla sätt gynnar den redan smålidande nattsömnen.

Vet ni varför Ingrid heter Ingrid? Jo, för att vi tyckte att namnet var helt okej och för att vi i slutet av graviditeten bestämde oss för att barnet får heta så om det mot förmodan blir en flicka. Vi var båda ganska övertygade om att det skulle vara en pojke (med den tunga motiveringen att någon någon gång måste få pojkar också) och det var således det manliga namnet vi planerade med verklig omsorg. Och nej, vi hade inte kommit överens om något enda pojknamn. Orsaken till att vi kunde enas kring Ingrid var antagligen att vi inte trodde vi skulle använda det.

Missförstå mig inte; vi är idag väldigt glada över Ingrid. Allt annat var dessutom otänkbart bara en halv dag efter att hon börjat existera.

Men det här med namn är inte enkelt. Hur två personer som annars är så överens om allt kan vara så oense om det förundrar och förvånar mig varje dag numera. Fredrik tyckte och tycker väl fortfarande att Simon är världens bästa namn och att inget annat namn riktigt kan mäta sig med det. Kanske Erik i så fall. Längre än så vill han ogärna söka sig från sin bekvämlighetszon. Märkte jag idag när jag föreslog Mose.

Det här blir en spännande resa.