Och så finner jag mig plötsligt sittande i soffan. Gråtande. Som ett barn. Om man med som ett barn menar högljutt och hämningslöst. Jag vet inte ens om jag är glad eller ledsen. Antagligen både ock av enormt många olika orsaker. Det enda jag vet är att det sparkar igång någonting i mig, någonting som sovit en tid. Och jag vet att jag vill saker. Att jag önskar saker och drömmer om saker. Trots att jag senast idag höll min Fredrik i handen och tänkte att jag faktiskt har allt.

Därför grät jag. Som ett barn.

För ungefär ett och ett halvt år sedan gick jag på bokmässa i Göteborg för första och hittills enda gången i mitt liv. De där dagarna som jag bodde på hotell, socialiserade med kolleger både vid frukostbord och middagsbord och framförallt vandrade omkring mässan är kanske några av de lyckligaste i mitt liv. Och det känns inte ens sorgligt att säga det. Antagligen bidrog det faktum att jag fick sova hela nätter ganska mycket, det var jag inte van vid just då. Men mest var det nog mässan. Åh, mässan!

Jag skulle kunna ägna en dag åt att försöka beskriva hur magiskt och underbart och fantastiskt det var. Istället väljer jag att säga att ett av de mest spännande litteratursamtal jag fick bevittna hölls av Maria Sveland och Katarina Wennstam som diskuterade hur man kan bedriva samhällsdebatt med skönlitteratur. Jag kommer ihåg hur jag satt där i publiken och önskade att jag skulle våga läsa Wennstams spänningsromaner, men att jag ju är livrädd för sådana böcker.

Nu har jag vågat. Jag har läst alla tre. Jag har tyckt om alla tre. Jag rekommenderar alla tre. Och tydligen kommer en fjärde vilken dag som helst.

Det är bara att upprepa det som sagts förut: ibland är det fiktiva det som kommer allra närmast verkligheten.