Jag saknar inte Ingrid. Det är lätt att älska henne också på avstånd. Det blir roligt att ses snart igen, men just nu njuter jag så enormt mycket av att få rå om mig själv att jag inte riktigt klarar av att sakna aktivt. Och med tanke på att hon inte ens hinner prata med mig på telefonen för att det finns så mycket roligt och så många roliga människor så tänker jag mig att hon nog älskar mig också på avstånd.

Visst kunde jag tänka att hon nog glömt mig. Eller att hon känner sig övergiven av mig. Eller sviken av mig. Men jag tror att hon tar det här lite som jag själv. Vi vet båda två att vi nästan alltid är tillsammans alla dagar. Och att det ibland är annorlunda. Men att det snart blir som vanligt igen.

Ingrid har idag åkt tåg upp till Österbotten för lite vårsemester hos sin farmor och farfar. Jag känner att precis alla vinner. Farföräldrarna får umgås med Ingrid, hon får umgås med dem och jag och Fredrik får umgås med varandra. Ibland är livet nästan ännu bättre än vanligt.

Och det där som händer när någon annan säger det bättre än man gjorde själv.

Basse efterlyser i Malins kommentarsfält någon som satt sin under tvååring på dagis och INTE haft ångest av det.

Jag har. Faktiskt. Helt utan ångest lät jag Ingrid börja på dagis när hon var ett år två månader och en vecka. Och jag skriver mycket medvetet jag här och inte vi, eftersom det kan hända att mannen i huset hade någonting som liknande ångest ibland.

Ingrid mådde bra. Jag mådde bra. Fredrik mådde bra. Dagis var det absolut bästa alternativet för vår familj just då. Så varför skulle jag ha ångest?

Och vet ni vad? Om jag hade haft minsta lilla antydan till ångest skulle jag ha avslutat dagiskarriären där och då eller åtminstone tagit en enormt lång paus. Hellre lever jag faktiskt på makaroner och havregrynsgröt än fattar beslut som jag tror att påverkar min dotter negativt.

Jag älskar min dotter. Fredrik gick förbi hennes rum just.
– Ingrid, är du ledsen?
– Nä, jag är sur.
– Okej.
– Jag hittar inte på något att göra.

Bra problem när klockan närmar sig halv tio en vardagskväll och man är tre år.

Om jag skulle använda uttrycket dra på trissor skulle jag göra det exakt nu. Två dagar i rad har vi kokat potatis. Vi brukar inte koka potatis ens två gånger i året.

Efter tre år nio månader och snart två dagar som Ingrids mamma har jag kommit underfund med hur hennes fejkgråt låter. Det känns bra även om jag inte vet exakt vad jag ska göra med informationen ännu.

I dagarna har jag läst en av de bästa böcker jag läst på länge. Den är fruktansvärd. Och fruktansvärt bra. Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver. Som jag har levt med mamman till den nästan sextonåriga pojke som skjuter ihjäl sju skolkamrater och två av skolans anställda. Som jag har levt mig in, som mamma och som lärare. Den stora mardrömmen. Och boken var fantastisk och obehaglig på samma gång. Aldrig tråkig. Aldrig lättillgänglig. Aldrig nattsvart. Aldrig någonsin ljus.

Och nej, jag avslöjar ingenting när jag avslöjar massakern. Den avslöjas redan i mening ett på pärmens baksida.

Någon gång före jag blev förälder trodde jag att alla barn alltid helst av allt vill vara utomhus. Sedan lärde jag känna mitt eget barn, en riktig innekatt som skyr utomhusvistelser som pesten. Om hon får välja är valet så enkelt att vi inte ens kan tala om val.

Jag trodde också att alla barn helst av allt somnar tidigt på kvällarna och vaknar tidigt på morgnarna. Nu vet jag inte längre. I ett års tid har vi lagt Ingrid halv åtta nästan varenda kväll och i ett års tid har hon nästan aldrig somnat före nio-halv tio. Då igen sover hon gärna till åtta-halv nio på morgnarna och det passar faktiskt oss hur bra som helst. Två morgnar i rad har hon sovit till halv tio. Två helgmorgnar i rad. Jag klagar inte. Just nu. Ibland klagar jag när hon inte somnat ännu klockan tio, men just nu fungerar systemet hur bra som helst.

– Nej, snälla mamma, gå inte! Jag vill vara hos dig.

Så säger hon nästan aldrig när dagisdagen börjar, men idag sa hon så. Och det satt sin prägel på hela resten av dagen.

– Och mamma, så fort Saara kommer så måste du fara iväg för då vill jag vara ensam med henne!

Så säger hon nästan aldrig eftersom Saara aldrig tidigare agerat barnvakt, men idag sa hon så. Och det satt också sin prägel på hela resten av kvällen.