Som skattebetalare blir jag lite störd på tonåringar med öppen jacka i minus tjugo.

Ja, det var bara det.

Det här tänkvärda inlägget av Eva Frantz fick mig att fundera på en sak: det dåliga mammasamvetet. Ni vet, det där som de flesta säger att kommer på köpet när man blir mamma. Det där som jag egentligen aldrig någonsin har haft och har noll intresse av att skaffa. Det kom inte med mitt paket och jag vill inte veta var ni har köpt ert. Jag fortsätter gärna leva utan det.

När jag träffade Ingrid första gången kände jag tre saker:

1. Extremt stark trötthet.

2. Extremt stark förvåning (vi trodde verkligen att vi skulle få en pojke).

3. Extremt stark övertygelse om att jag var den absolut bästa tänkbara mamma för just den här varelse.

Det där tredje har jag fortsatt känna. Varenda dag i tre och ett halvt års tid. Jag vet att jag inte alltid fattar de bästa besluten. Jag vet att jag inte alltid räcker till. Jag vet att det finns mammor som är bättre på en del saker än jag är. Det finns säkert mammor som är bättre på det mesta, kanske till och med allt. Men när jag ser Ingrid i ögonen och när hon ser mig i ögonen så bara vet jag det lika starkt som första gången jag såg henne; just jag är bäst för just henne. Det kan ingenting ändra på.

Jag har inte dåligt samvete för att jag inte är perfekt. Inte inför Fredrik för att jag inte är den perfekta frun. Inte inför mina elever för att jag inte är den perfekta läraren. Och inte heller inför Ingrid för att jag inte är den perfekta mamman. Jag älskar henne mera än jag trodde att jag kunde älska. Och jag tror, kanske något naivt, att den kärleken räcker ganska långt. Att den räcker längre än alla de misstag jag gör. Så jag har svårt att få in det här med det konstant dåliga samvetet.

Jag har tydligen missat något. Men jag vet faktiskt inte om jag vill veta vad.

Jag har en teori som lyder:

Österbottniska dagisbarn slutar på dagis när de blir storasyskon. Barn i huvudstadsregionen gör det inte.

Vad tror du? Stämmer det? Berätta gärna hur just din familj gjorde eller hur just din familj planerar göra eller hur just din familj skulle göra och ange gärna ungefärlig boningsort. Om jag får tio svar drar jag en vetenskaplig slutsats.

Är det bar jag som känner mig brutalt ledig när jag bakar? De grahamssemlor jag fixade ihop ikväll motsvarar uppskattningsvis fyra dygn semester. Jag borde definitivt baka oftare.

Jag känner en lite märklig och kanske lite obefogad sorg över det faktum att Heidi Klum och Seal ska gå skilda vägar. Men de kändes som ett fräscht bevis på att också kända människor kan ha långa äktenskap med en och samma människa. Nu dog det beviset. Och ja, jag känner lite sorg.