Kvinnliga förebilder

Hon är en av barnlitteraturens bästa kvinnliga förebilder. Kanske till och med den allra bästa. Inte konstigt att det var henne jag lekte mest. Henne jag låtsades vara oftast. Madicken. Modigare än tjugo lejon. Med det godaste av hjärtan. Och den finaste av klänningar. Levnadsglad, påhittig, varm, stark. Använder sin styrka för att hjälpa de […]

Ett meningsfullt liv

Alla som väntar ett barn önskar sig ett friskt barn. Vågar jag säga. När vi väntade Ingrid räknade jag ganska kallt med att hon skulle vara frisk. Men visst hände det ibland att tanken flög genom mitt huvud; tänk om barnet är sjukt. Sådär obotligt sjukt. Sjuk på riktigt. Tänk om det inte kan prata, inte gå, inte göra någonting. Bara ligga där.

Och i de stunderna tänkte jag ibland: då är det nog bäst att det här barnet inte kommer alls.

Så kunde jag faktiskt tänka när jag ännu inte kände det barn som växte under mitt hjärta. När Ingrid på något plan var en idé mera än en människa. Jag tänkte på hur jobbigt och svårt och konstigt vårt liv skulle bli om vi plötsligt fick ett barn som inte var som alla andra barn.

En som fick ett och till och med två barn som inte är som alla andra barn är en av mina absoluta favoritförfattare Tomas Sjödin. Två av hans tre söner plågades av hjärnsjukdomar som bröt ner dem tills de dog. I några av hans böcker skildrar han livet med pojkarna och få böcker har berört mig lika mycket. Jag förstår inte hur de orkade. Och jag, med mina snäva perspektiv på livet, frågar mig hur familjen orkade, om föräldrarna inte hellre hade sluppit och om det inte var mest skönt när sönerna väl dog så att de äntligen fick vila och slippa lidandet.

Men Sjödin visar gång på gång i sina böcker att jag tänker helt fel. De älskade sina söner. Trots en omänskligt tung vardag som de visste att skulle sluta med den största tänkbara mänskliga smärtan: förlusten av barn. Och deras sorg när barnen dog var ren sorg. Det fanns inget utrymme för lättnad.

Det ger mig vidare perspektiv. Det gör det svårare för mig att helt kallt avgöra vad som är ett meningsfullt liv. Det får mig att inse att frisk, stark och vacker faktiskt inte är det enda som räknas. Ett liv är ett liv. Är ett liv. Hur det ska se ut för att räknas vill jag inte vara med och bestämma.

Så här skriver han i boken När träden avlövas ser man längre från vårt kök:

”Ibland får jag för mig att det som hänt oss vore lättare att förstå om vi inte haft en kristen tro. Om vi hade kunnat hänföra det hela till slumpen och instämma med den förtvivlade mamma vi såg i en TV-dokumentär en kväll. Hon berättade om sin hopplösa kamp för att ge sitt svårt skadade barn ett värdigt liv. Samtalet avslutades med hennes ord till sitt barn: ”Om Gud fanns, fanns inte du.”

När programmet var slut blev vi sittande kvar i soffan. Vi försökte prata men orden stockade sig. Vi kände oss djupt förbundna med den bittra mamman och samtidigt nästan oförskämt privilegierade. För våra sista ord när vi kysste våra sovande pojkar godnatt den kvällen blev faktiskt: ”Därför att Gud finns – finns ni.””

Och:

”Det kan vara nog så besvärande att leva med ett uteblivet under. Någonstans måste man hitta den smala vägen mellan resignation och förtröstan. En stor upptäckt har varit att det finns en sådan väg. Att man kan ta till sig livet sådant som det är, och samtidigt be om en förändring. Hos oss tar det sig uttryck i att vi varje kväll, vid aftonbönen med våra pojkar, ber en något kluven bön.

Först och främst tackar vi Gud för våra pojkar. För att vi fick dem och för att de är som de är. Sedan viskar vi om ett under. Om att alla läkande krafter ska flöda genom våra pojkar. I det ligger ingen motsättning. Att blint be om ett under skulle kännas som att förneka eller underkänna våra barn. De är bra nog som de är och behöver inte förändras. Samtidigt önskar vi verkligen att de skulle slippa en del av sina begränsningar; att Karl-Petters kramper skulle upphöra, att de skulle kunna säga ett tydligt ja eller nej som svar på våra frågor.”

Anekdoten

För snart ett år sedan beskrev jag mig och Fredrik med anekdoten om saxar. Idag skulle jag kunna berätta en liknande anekdot som skulle beskriva mig ganska bra, om inte väldigt bra. Men när jag tänkte ut den i mitt huvud lät det nästan för äckligt till och med i mina egna ytterst härdade öron. […]

Mera kläder och mindre genus

Ja. Idag bor hon i rosa prinsessklänning och lystrar bara till namnet Törnrosa. Ibland Aurora.

20120114-160059.jpg

Och jag kan känna att Disney motarbetar mig lite. Jag försöker ju lära Ingrid att prinsessor är mäktiga typer som bestämmer saker men Törnrosa, Snövit, Belle och gänget har onekligen en lite annan attityd till sitt värv. Faller hjälplöst in i dvalor som bara prinsar kan rädda dem ur. Ja, jag är sur. Jag efterlyser prinsessor i vackra klänningar med attityd, mod och handlingskraft. Känner ni sådana? I vilka böcker och filmer träffar man dem?

Och medan hon lystrar till namnet Törnrosa får jag lystra till Drottningen. Det tyckte jag var besvärande tills hon istället började kalla mig Onda fen. Allt är relativt.

Släng den här boken

Jag letade efter reaböcker i genren ”sådant som är lite jobbigt och obekvämt” och hittade en bok vars titel uppmuntrade mig att slänga den. Hann inte lusläsa texten på bakpärmen men uppfattade orden miljörörelse och sophantering och tänkte ge mina konsumtionistiska sidor en känga.

Det gick inte så bra. Boken var ett enda långt försvarstal av den svenska avfallshanteringen. Jag uppfattade att jag bör konsumera mera för att öka avfallet och därmed öka trycket på att vidareutveckla hanteringen av det.

Och det argumentet blir lite avigt. Känner jag. Skapa avfall för att bidra till att förbättra hur man hanterar problemet avfall? Då är ju kontentan ändå att avfall är ett problem och då borde väl alternativ A ändå vara att försöka minska på grundproblemet. Eller?

Jag blev inte det minsta utmanad. Det kändes inte alls jobbigt och obekvämt. Bara konstigt.

Och så påmindes jag om vikten av källkritik. Om en ekonom på Svenskt Näringsliv skriver en bok lär han ju knappast uppmana oss att undvika att köpa.

20120114-110031.jpg

Genus och kläder

Jag tycker att genus och kläder är svårt. Jag ville så gärna vara en medveten och intellektuell mamma och jag köpte de mest neutrala babykläder som fanns när människan i magen fortfarande var könlös i min tankevärld.

Och min Ingrid var verkligen en bebis i brunt och vitt och grönt. Och rosa ibland, främst på grund av de plagg hon fick som gåva. (Att jag ens lägger till den kommentaren som ett fånigt försvar säger något om min (dåvarande) känsla av misslyckande på den här punkten)

Men någonting gick fel. För det där bruna och vita och gröna har blivit klänning 350 av årets 365 dagar. Allra helst klänningar i rosa och lila och rött. Den där lilla flickan som jag helst skulle se i könsneutrala jeans med grön fleece och mörkblå mössa totalvägrar det mesta som inte är väldigt flickigt.

Och ja, jag har skämts. För det är klart att det är upp till mig som förälder vad hon har på sig. Det är trots allt jag som har köpt det mesta av det som finns i hennes klädskåp. Det är mitt fel. Och dessutom är det ju jag som också har klänning 350 av 365 dagar. Kanske till och med 355.

Men jag orkar inte skämmas mera nu. För att jag är en mamma i klänning som format en dotter i klänning. Istället tänker jag att hon förhoppningsvis i mig får se att man inte är vän och mjuk och dum och Disney-aktig bara för att man har klänning. Att också en kvinna i volangkjol kan vara stark, självständig, jämställd och högljudd. Dålig på att laga mat och fruktansvärt ointresserad av att städa. Lat ibland. Engagerad ibland.

Att det inte sitter i kläderna. Att inga egenskaper automatiskt följer med de kläder vi bär.

För var det inte det vi försökte lära våra barn från första början?

Underbara

Har jag sagt att jag tycker om Clara? Hon den Underbara? I ett inlägg (som jag av någon skum orsak inte kan länka till) formulerar hon igår ännu en tanke som bott också i mitt huvud. Men som jag inte vet om jag skulle våga formulera eftersom tanken inte bodde hos mig speciellt länge. Inte tillräckligt länge för att jag skulle hinna tänka igenom alla motargument och mitt bemötande av dem.

Men visst. Lite rigid kan också jag vara ibland.

Jullovet i bilder

20120111-225749.jpg

På juldagsmorgon packade vi ner halva hushållet i plastpåsar och ikeakassar och bar ner dem för trappan för att sedan bära ut dem till bilen.

20120111-225759.jpg

Ingrid var resklar och ivrig. Hon avverkar alltid långa bilresor i fleece om det är kallt snarare än varmt ute.

20120111-225807.jpg

Jag var också resklar och ivrig. Ingrid försökte fånga det på bild. Och det gick väl sådär.

20120111-225815.jpg

Sedan åkte vi bil i många timmar. Det är långt till Österbotten när det är mörkt nästan alltid och vägarna tillåter max 80 km/h.

20120111-225822.jpg

Under jullovet spelade vi en del sällskapsspel med systrar och dem som hör ihop med dem. Här är det A-Ö som gäller. Den yngsta systern vann. Hon gör ofta det.

20120111-225828.jpg

Ingrid och kusinen lekte utanför mormors lekstuga. Varför det var roligare än att leka i mormors lekstuga övergår mitt förstånd. Nästan oförskämt angenämt uteväder för mellandagstider.

20120111-225837.jpg

På nyårsaftonseftermiddag somnade jag och Fredrik. Tydligen. När vår dotter var på café´med sin mormor och en kusin.

20120111-225844.jpg

Ett par dagar efter att min shoppingstrejk fick sitt slut köpte jag kjolen med stort K. Trots att jag inte kunde komma på ett enda sammanhang där jag kommer att kunna använda den. Förutom hemma. Trots det kändes kjolen som ett vettigt köp. Så stort K är det alltså frågan om här.

20120111-225852.jpg

Efter nästan två veckor åkte vi hem igen. Det är lång tid men den gick så snabbt att vi inte alls hann göra allt det där som vi hade tänkt göra. En hel del vänner blev oträffade och jag har inte riktigt kommit över besvikelsen ännu.

20120111-225859.jpg

Sedan tömde vi bilen på halva hushållet plus alla julens nyförvärv. Att vi själva fick rum i bilen är en gåta som fortfarande inte fått något svar.

Och ja, det finns fortfarande en plastpåse eller två som inte packats upp här hemma.