För tre år sedan ville jag helst av allt bli en suveränt begåvad journalist. Jag trodde mig vara på väg åt det hållet och jag trodde helt och fullt att det var det absolut vettigaste jag kunde göra med mitt liv.

Sedan valde jag det där halvåret med lärarstudier i Vasa eftersom det råkade passa in i livet just då och eftersom det kändes dumt att låta det vara.

Och jag fick en ny dröm. Jag hittade ännu ett hem. Jag landade ännu en gång. Och jag tyckte mig ha hittat något ännu vettigare än den där journalistdrömmen som plötsligt kändes nästan lite fåfäng och fånig.

Så nu är jag lärare. Och jag bara älskar det. Visst kan jag sakna journalistiken ibland, men att titta tillbaka och gå och fundera på vad jag missar är inte mitt sätt att leva. Jag väljer i alla lägen att fokusera på det positiva i det som är här och nu.

Jag tror, på gott och ont (absolut mest på gott) att jag kommer att vara nöjd vad jag än väljer att göra med mitt liv. Och det här gäller inte bara mitt jobb utan också andra livsfrågor som till exempel hemort. Jag trivs bra här i Helsingfors. Riktigt bra. Men samtidigt sa vi åt varandra, när flyttlasset gick hit, att vi när som helst kan flytta tillbaka till Österbotten för där vet vi att vi har det bra. Vi lovade varandra det, att om den ena inte landar så flyttar vi genast tillbaka.

Men vi landade ju.

Många av mina vänner har väldigt klara framtidsdrömmar. Flera av dem har en ganska klar kallelse över sina liv. Jag har egentligen ingen aning om vem jag kommer att vara om tio år, vad jag kommer att jobba med, var jag kommer att bo och om jag har ett barn eller två barn eller fem barn. Men det finns några saker som jag faktiskt drömmer om, saker som är mycket större än allt det som handlar om jobb och hus och hemort. Så… Jag drömmer om:

– att få spela roll i andra människors liv, på riktigt

– att Ingrid varenda dag i resten av hennes liv får veta att jag älskar henne oavsett vem hon är och vad hon gör och att hon vet att hon är värdefull och fantastisk vad livet och världen än tutar i henne

– att få känna samma frid, glädje och tacksamhet som jag känner varenda dag just nu

– att vårt hem blir ett hem där inte bara vi själva utan också andra människor får möta den vila och den gränslösa kärlek som alla hem borde präglas av

– att få skriva en bok

– att leva mera så som jag egentligen vill än så som jag inbillar mig att jag vill för att det är lättast och smidigast och bekvämast

Nu är det tungt och ledsamt. Jag saknar henne redan så mycket att jag inte ens kan njuta av det faktum att Fredrik och Ingrid julfestar i församlingen och jag får vara ensam hemma. Då är det illa.

Ingrid har blivit lagd till sängs i vanlig tid. 19.30. Hon har inte somnat ännu. Men inte heller kommit ut ur rummet en enda gång så jag har en viss segerkänsla. Jag vet ärligt talat inte vem av oss som imponerar mera på mig; hon som är så seg och envis och uthållig eller jag som redan nu kan föreställa mig hur jag i framtiden kommer att se tillbaka på de här kvällarna och skratta. Och vid den föreställningen skratta redan nu.

I min väska finns alldeles för mycket. Det är sällan värt att ringa åt mig för jag hittar ändå inte telefonen bland allt onödigt skräp jag ständigt bär på.

Och av någon anledning finns det alltid sand och grus på väskbottnen.

Jag är en bästis och en guddotter rikare än vanligt. Ni är därför en bloggare fattigare än vanligt.

Hälsning till mig själv: man ska inte måla sina naglar röda om man inte har tid och lust och ork att ta hand om dem. Jag har i flera dagar försökt inbilla mig att slitet lack är trendigt på ett sådant där skönt och avslappnat sätt. Det blir svårare för varje dag som går.

 

Jag har ju aldrig varit någon finsmakare när det kommer till musik och det slutade jag skämmas över för länge sedan. Jag tycker om sådan musik som påminner mig om människor jag tycker om eller om händelser som av en eller annan orsak betytt mycket för mig. Musik som jag kopplar ihop med dem eller det som gjort mig till den jag är.

Och när jag tänker på sådana låtar så är det omöjligt att nämna bara en. Jag tar mig friheten att spåra ur lite och nämna flera.

The Call med Backstreet boys

Babe med Take that

In Christ alone med vem som helst

Det är över nu med Gyllene tider

Nästan alla låtar av och/eller med Magnus Uggla

Giv mig ej glans

Om förklaring önskas kan förklaring krävas och ges.

Enkelt. Det är ju den där klänningen som jag köpte när jag bokmässade i Göteborg förra hösten. Dels för att den är undebar och ljuv och förlåtande. Och dels för att den påminner mig om de magiskt fina bokmässedagarna.

När jag letade efter den här bilden kom jag att snubbla över bildbevis från de där två veckorna i månadsskiftet oktober-november 2010 då jag bjöd på dagens outfit varje dag. Väldigt få läsare har visat intresse för att den serien ska göra comeback.

Det här inlägget av Joanna (som jag förresten aldrig har trott att är lång) gör att jag vill säga att jag är lång. Jag är 177,5 centimeter. Det är nästan 1,80. Och då är man ju nästan två meter. Jag är ju ett stearinljus högre än Joanna! Och jag förstår att hon tycker om sin längd. Jag skulle också tycka om att vara kort och liten.

Tror jag. Kunna gå med höga klackar. Kunna slängas över någons axel så där som på film.

När jag var femton var jag väldigt ledsen för att jag var så lång. Jag kommer ihåg att jag ibland funderade på att hugga av mig fötterna vid vristerna och förlora (=vinna) några centimeter. För jag var längre än alla mina kompisar. Och när de blev kastade över fotbollspojkarnas axlar kände jag mig bara grotesk. För jag var ju till och med längre än en del av fotbollspojkarna.

Idag är jag tjugoåtta år gammal och jag börjar faktiskt komma till en punkt i livet då min längd inte längre stör mig utan då den bara är. Om jag skulle få välja skulle jag antagligen vara tio centimeter kortare. Men jag lovar, om jag någon gång träffar en ande som ger mig tre önskningar kommer längdbortfall inte att vara en av dem. Så lite bryr jag mig numera.

Och så går min allra mest estetiska vän och designar en ny mammalåda. Hon är så begåvad! Jag är så stolt över henne.

Och kommer att tänka på den där gången för några år sedan när jag och Fredrik ville slänga ut vårt gamla soffbord för att vi tyckte det var fult men Johanna, hon den estetiska, säger att det är den finaste möbel vi har. Genast får soffbordet hedersplats igen för flera år framöver. Vi litar tusen gånger mera på hennes estetiska blick än på vår egen.

Hon har ju ett eget företag också. Bekanta dig!