Medan ni andra såg idol åt jag lax och lamm och bär och sjöng snapsvisor. Så nu undviker jag all media för att inte få ens en vink om vad jag kan vänta mig av det avsnitt som ligger inspelat i boxen och väntar på mig. Att fira lördagsmorgon med ett osett idolavsnitt måste ju åtminstone nästan kompensera en fredagskväll utan.

Min vision inför morgondagens morgon innefattar bland annat Ingrids livs andra sovmorgon värd namnet. Jag tänker mig att jag vaknar av mig själv och solljus vid nio-tiden och ser idol medan jag intar en näringsrik frukost bestående av förslagsvis glass. Sedan tänker jag mig att Ingrid kommer tassande först vid kvart över tio när jag känner att jag fått min nödvändiga dos av glassfrid och egentid.

Eftersom hon fortfarande är vaken tror jag att min vision har åtminstone någon slags verklighetsförankring.

Ärligt? Okej. De två första åren med barn var ofta ganska tuffa. Det var inte bara sömnlösheten utan också det faktum att det var så mycket med markservicen hela tiden. Att sådant som aldrig förr hade varit problematiskt eller ens utmanande eller oberäkneligt plötsligt var ett stort knappt överkomligt projekt. Och det faktum att man så ofta måste göra något bara för att hålla alla på gott humör (jag minns med någon blandning av fasa och fascination att vi promenerade till citymarket varje kväll i några månader vid ett tillfälle). Och att man måste gå ut varje dag relativt tidigt för att det annars straffade sig senast vid två-tiden och för att det straffet inte var skonsamt.

Antingen är det så där att ha riktigt små barn eller så var det bara så för oss att ha ett riktigt litet barn.

Fortfarande ärligt? Tredje året och så långt vi kommit på fjärde med barn har varit fest. Det där besväret som fanns förr har försvunnit. Om det ligger något i det där med små barn och små bekymmer och stora och stora så verkar utvecklingen ta en kraftig paus här vid två och tre. Och jag har inget emot det. Jag vägrar sitta och oroa mig för stormar som kanske ska komma när jag istället kan njuta av det lugn som nu råder.

Och av någon helt förklarlig och logisk anledning påminns jag just idag om den där resan vi gjorde i juni 2010 när vi var lite yngre och allt var lite lättare.

– Jag tycker inte om vår familj. Jag vill ha en bättre familj, säger Ingrid sådär för att lätta upp stämningen vid frukostbordet.

Jag och Fredrik ser lite panikslaget på varandra. Den mindre chockade av oss (som vanligt Fredrik) samlar sig och tar ton.

– Hur menar du, älskling? Vi har ju en jättefin familj.

– Nej, jag vill ha en bättre familj.

– Okej. Vem har en bra familj då? undrar jag som återfått tal- och andningsförmågan och tänker att hon säkert kommer att nämna kusinernas familjer där det vimlar av barn i liknande ålder och storlek, att det säkert är nu plötsligt som hon kommer att fråga varför hon inte har några syskon.

– Nå… Mormor och morfar. De har en bra familj.

Det har de i och för sig. Men jag måste erkänna att svaret var lite otippat.

– Okej. Hur menar du då?

– Nå… De har en simbassäng.

Det har de inte. Men de har ett sommarställe vid havet, på det som kanske och antagligen är en av de finaste platser som finns i hela världen. Och Ingrid har alltså trott att ordet familj är detsamma som bostad.

En stund senare lägger hon armarna om våra halsar och säger att hon älskar oss, att vi är bäst i hela världen och att hon tycker om att vara med oss. Jag tror hon är nöjd med sin familj men att hon gärna skulle kunna simma hemma lite oftare.

Sara bad mig skriva om hur det har varit att ha ett barn som sover dåligt. Och det gör jag gärna.

Ingrid sov väldigt bra som nyfödd. Nästan konstigt bra. Jag hade tänkt bli en Anna Wahlgren-mamma och införde regelbundna tider för mat och sömn så fort navelsträngen var avklippt. Och det betalade sig verkligen. Oj, så vi njöt! När hon var sex veckor gammal var vi på läger och första natten på lägret var den jobbigaste dittills i hennes liv. För hon vakande hela tre gånger och en av de gångerna var hon vaken i 45 minuter. Observera, det var den tuffaste natten i Ingrids nästan sju veckor långa liv.

Sedan, ungefär en månad senare, hände något med sömnen.  Hon somnade inte längre smärtfritt när man la henne i hennes säng och hon vaknade många gånger per natt och kunde vara vaken i två timmar i sträck. Dessutom vaknade hon ofta väldigt tidigt på morgnarna. Samtidigt blev hennes hud konstig. Den gick från ovanligt torr till rödflammig med besvärliga utslag.

Vi tog kontakt med rådgivning och blev slussade till barnavdelning på sjukhus och efter en tid som var alldeles för lång konstaterades hennes mjölkallergi. Hon började äta en speciellt modersmjlöksersättning och då blev läget lite mindre kritiskt. Läget med huden. Läget med sömnen var svårt att rå på.

Jag tor helt och fullt att det var hennes allergier som blev hennes sömnfall. Under de där utredningsmånaderna hann en dålig vana skapas. Hon vaknade på nätterna och kliade, kliade, kliade. Den lilla människan som knappt hade förmågan att klia. Våra föräldrahjärtan brast. Och vår trötthet ökade. Och ökade. Och ökade. De där timmarna med vaken tid mitt i natten fortsatte. Och det tärde på oss alla tre. Det är obehagligt att vakna 01.20 och inte ha en aning om hur länge man ska vara vaken. Är det bara en kvart? Är det en halv timme? Eller en timme? Eller två? Eller till och med tre?

Länge mådde jag dåligt varje kväll. När klockan blev kväll kände jag hur en kall hand kramade om mitt hjärta. Jag hatade nätter trots att jag bara ville sova. Men nätterna hjälpte ju inte eftersom jag så sällan fick sova ordentligt då. Varje morgon var en fest. Ännu en natt är bakom oss. Och nu är det många timmar tills vi måste gå igenom det här igen.

Jag kommer fortfarande ihåg hur det kändes att under nästan två år mest av allt gå och längta efter att få sova. Visserligen hände det ibland att vi fick det. Redan under hennes första år kunde det plötsligt komma en natt när hon sov elva timmar i sträck utan att vi hörde ett ljud. Någon gång kunde det till och med vara så i en vecka eller två. Men sedan kom alltid den där natten då hon var vaken två timmar. Och så var det så eller ännu värre natten därpå. Och alla andra nätter i ett par månader igen. Vi kunde aldrig andas ut, aldrig lita på att det var bra nu.

Nu är det inte alls så där mera. Sedan förra hösten har Ingrid i regel sovit bra på nätterna. Men visst händer det fortfarande att hon plötsligt är vaken en timme eller två i sträck mitt i natten. Utan att vi får någon förklaring till varför. Hon är bara vaken. Men det är så sällan nu. Sedan ett år tillbaka har jag inte obehag varje kväll och sedan ett år tillbaka tror jag att jag kommer att få sova när jag lägger mig till natten. Och den känslan är fortfarande nästan magisk. Efter att under så lång tid aldrig kunnat ta ett basbehov för givet så lever jag fortfarande i en känsla av förundran och tacksamhet över att livet känns så trevligt numera. Att vara pigg och utvilad är ju brutalt skönt och bra.

Att hon igår somnade 23.10 känns som ett lyxproblem i jämförelse. Jag kan sucka och småklaga men jag lider ju absolut inte av det. Inte på riktigt.

Om en stund ska jag skriva om hur vi lite oortodoxt hanterade de där nätterna. För enligt konstens och antagligen också Anna Wahlgrens alla regler gjorde vi helt fel. Men i något skede hade vi bara ett mål: att hålla ihop. Och det lyckades vi med så någonting blev rätt trots den oerhörda tröttheten.

Ingrid för nästan två år sedan. Världens finaste och underbaraste sömnkrånglare.

Det är onsdag och vi skriver 22.54. Ingrid varken sover eller visar något som helst tecken på att vilja sova. Och det är farsdagsfrukost tidigt på morgonen imorgon. I stunder som den här funderar jag faktiskt på om hon alls har något sömnbehov. Och tyvärr lutar svaret starkt mot det nekande slaget. Att hon har varit vaken sedan 07.04 idag gör mig på inget sätt lugnare.

Oj, det här livet. Och oj, de här känslorna. Jag har pendlat som bara vad under det senaste dygnet och nu står jag gärna stilla en stund. Tror jag har landat på ett ganska bra ställe.

Slaget är hårt här hemma. Ingrid har just börjat inse att man inte per automatik får allt man önskar sig till julklapp. Jag för min del förundras över det faktum att hon lyckats tro något sådant. Hon önskar ju sig allt. Och jag menar allt.

När jag knöt på mig springskorna och drog en femma redan före åtta på morgonen nästan avskydde jag mig själv. Överdrivet hurtiga människor är i mitt tycke lite obehagliga. Jag överväger att kompensera med riktigt sunkigt leverne resten av dagen.

Vad ska man göra med en uppkäftig dotter? En sådan som aldrig lyder, en sådan som säger fula och elaka saker åt sin mamma?
Jag vidarebefordrar gärna era råd åt Ingrid. Hennes dotter är inne i en riktigt tuff period nu. Som mormor är jag tyvärr rådlös för så besvärlig som Emilia är numera har min egen dotter aldrig varit.