Jag har just avslutat ett 40 minuter långt skypesamtal med min svåger och jag känner att jag är välsignad (ja, ett starkt men lika menat ord) som får ha en svåger som han.

Ännu ett tecken på att livet och världen är orättvis: Fredriks telefon som blivit omhändertagen som ett spädbarn har gått sönder rejält. Min som haft mera närkontakt med golvet än de flesta av oss mår oförskämt utmärkt.

Kommer ni ihåg Christopher Romberg? Han med så många sköna människor? Jag måste erkänna att jag nog hade hunnit glömma. Men kvällens avsnitt av Himlaliv påminde mig om den där kassetten vi hade i bilen i början av 90-talet. Och jag tycker att hans hustru Elnas berättelse i programmet, om hur hon som barn samlade på korkar åt honom, är något av det sötaste jag hört på kanske fyra år.

– Du bidrar med huslighet i vårt liv, sa de bästa av vänner efter eftermiddagspannkaka hemma hos oss. De sa det till mig och jag blev alldeles ställd. Jag vet inte om jag någonsin tidigare i mitt liv har fått fylla en huslig funktion i någon annan människas liv. Det har gått en bra stund och jag är fortfarande i något slags chocktillstånd.

Ännu en påminnelse om hur relativt det allra mesta i livet ändå är.

Jag har absolut ingenting emot att långpromenera i fleece i mitten av november. Inte en gen i hela min kropp längtar efter snö och kyla. Inte en.

Jag inledde dagen med brunch hos och med goda vänner, fortsatte med eftermiddagskaffe med lika goda vänner och avslutade med skype-dejt med en av de allra, allra bästa.

För att skona min telefon raderade jag 97% av bilderna. Av olika orsaker lät jag några stanna kvar. Jag ger er dem.

Jag sitter i en soffa och äter lakrits ur påse. Ingrid sitter i soffan bredvid och tittar på Mumin. Och jag kan inte låta bli att undra hur länge till det här scenariot kommer att vara möjligt; att jag äter godis helt öppet och hon visar absolut noll intresse.

Jag måste erkänna att visionen för den här morgonen kanske inte hade den mest påtagliga verklighetskontakt så döm om min förvåning (bra uttryck) när jag vaknade av mig själv först halv tio och Ingrid ett par minuter senare. Nu äter vi knäckebröd och yoghurt framför gårkvällens idol och livet känns oförskämt härligt. Jag ska nog börja visionera mera för helgmorgnar om det leder till så här goda resultat.

Som resten av världen tycker jag att Malin skriver smart och intressant och viktigt. Jag håller med henne även om vi i praktiken har fattat ganska olika beslut. Och bara det faktumet tycker jag är på något sätt symptomatiskt för min relation till all debatt kring det här ämnet; att jag kan hålla med alla oavsett deras åsikter så länge deras barn och de själva verkar må bra. I just den ordningen.

Jag inledde själv min dagiskarriär tidigt och anser mig själv vara en relativt balanserad människa. När jag ser tillbaka på de år som jag vandrat på den här planeten har jag faktiskt nästan alltid varit balanserad och så länge det inte kommer någon plötsligt post-dagis-kris efter trettio så vågar jag påstå att jag inte har tagit ens den minsta skada av perioder på dagis redan vid ringa ålder. Jag känner många vettiga vuxna som också varit mycket på dagis när de var små. Och förstås känner jag också många vettiga vuxna som varit mycket hemma.

Jag tror att föräldrafrågan aldrig någonsin är så enkel som lika med ”rätt” svar på bara två enkla frågor:

1. Gör du karriär eller är du hemma?

2. Är dina barn på dagis eller är de hemma?

Det är nog mera komplext än så. Det finns antagligen lika många goda lösningar som det finns familjer. Tyvärr hittar ju inte alla den bästa för sin egen familj och alldeles för många barn och vuxna lever ett orimligt stressigt liv i jakt på sådant som de egentligen inte ens är speciellt intresserade eller beroende av. Och det är bara sorgligt. Men att du och din familj har löst ert pussel på ett visst sätt betyder inte automatiskt att ni har mandat att lösa alla andras familjers med samma strategi och samma bitar. (Vill för tydlighetens skull poängtera att jag ingalunda upplever att Malin tagit sig ett sådant mandat.)

Jag är kanske lite naiv men jag tror faktiskt att det krävs väldigt mycket ont för att man som förälder ska lyckas förstöra sina barn. Ganska få av de val vi gör och de beslut vi fattar är oåterkalleliga och det är nåd. Så länge vardagen inte känns stressig och vi är snälla mot varandra och alltid vill varandras allra bästa så är vi nog på rätt väg med våra familjer.