Ärligt? Okej. De två första åren med barn var ofta ganska tuffa. Det var inte bara sömnlösheten utan också det faktum att det var så mycket med markservicen hela tiden. Att sådant som aldrig förr hade varit problematiskt eller ens utmanande eller oberäkneligt plötsligt var ett stort knappt överkomligt projekt. Och det faktum att man så ofta måste göra något bara för att hålla alla på gott humör (jag minns med någon blandning av fasa och fascination att vi promenerade till citymarket varje kväll i några månader vid ett tillfälle). Och att man måste gå ut varje dag relativt tidigt för att det annars straffade sig senast vid två-tiden och för att det straffet inte var skonsamt.
Antingen är det så där att ha riktigt små barn eller så var det bara så för oss att ha ett riktigt litet barn.
Fortfarande ärligt? Tredje året och så långt vi kommit på fjärde med barn har varit fest. Det där besväret som fanns förr har försvunnit. Om det ligger något i det där med små barn och små bekymmer och stora och stora så verkar utvecklingen ta en kraftig paus här vid två och tre. Och jag har inget emot det. Jag vägrar sitta och oroa mig för stormar som kanske ska komma när jag istället kan njuta av det lugn som nu råder.
Nästan för lycklig 
Jag tycker att de första åren med de första barnen var de jobbigaste i mitt liv. Jag har njutit mycket mer av babytiden med det tredje och fjärde barnet. Jag vet inte om det beror på barnens temperament eller på att jag har utvecklats som förälder. Nu har jag trivts jättebra med att vara hemmamamma för att livet med de större barnen är så stimulerande och roligt.
Intressant! Och jag har hört många andra säga samma sak, att bebis- och småbarnstiden är jobbigast första gången. På något sätt är det ju helt ologiskt: hur skulle det på något sätt kunna vara lättare att ha en baby när man redan har andra barn att ta hand om? Men logiken är ju inte alltid hundraprocentig.
Jag håller helt med. Det är NU som det är så där som jag hoppades att det skulle vara att ha barn. Mysiga funderingar, roliga sagostunder och att alla kan vara hemma samtidigt men göra olika saker. Drömmen!
Ja, drömmen! Att få ligga och läsa en bok på soffan medan Ingrid tar hand om ungarna (har än en gång ingen aning om varför hon kommunicerar som hon gör med sina dockor, vadå ungarna?) eller målar eller lyssnar på musik eller arbetar med pärlor eller också har läsestund. Att samexistera utan att hela tiden existera på exakt samma ställe i exakt samma sysselsättning är ljuvligt.