Och så sprang jag tio kilometer för andra gången i mitt liv. Några minuter snabbare än förra gången. Och fast jag hävdar i sten och andra skarpa material att jag saknar tävlingsinstinkt så känns det ju lite roligt.

Och så sitter jag på ett hotellrum med min mamma och med mina två äldsta systrar och känner mig gladare än jag trodde. Den här resan blev inte riktigt som jag hade tänkt när jag tänkte på den i juni. Och visst sörjer jag det. Men sällskapet är guld och Stockholm vackert.

Jag märkte just en väldigt oattraktiv egenskap hos mig själv. När jag irrar omkring ensam på flygfält nynnar jag konstant på Spice Girls gamla hit Viva forever. Jag kommer tydligen ihåg texten sjukt bra. Och det finns ju inget positivt med något av det här.

Nuförtiden talar vi ganska ofta om vikten av att säga nej. Som människa måste man våga avstå, man måste våga vägra duktighet och ställa upp bara så långt som det är rimligt. Och det är ju sunt och sant och bra på nästan alla sätt.

Men nuförtiden talar vi ganska sällan om vikten av att stöda andra i att säga nej. Som människa måste man stöda nejsägandet inte bara när man själv är på nejets sida eller när det där nejet uttalas långt borta från en själv. Vi måste stöda nejsägandet också när det är vi själva som får ta ett nej.

För den där människan som just sa ett darrande nej sa det kanske för första gången och med enorm smärta bakom och med ett djupt helande framför. Stå inte i vägen. Låt det goda ske.

Denna dag är det mycket blandade känslor. Samtidigt kan ingenting överskugga det faktum att jag ska få hälsa på den nyaste människan i mitt liv.