Det finns så mycket jag vill säga och skriva. Men ibland är det här forumet helt värdelöst. Det är för stort eller för litet, beroende på hur man ser på saken. Helt fel är det i alla fall.

Jag har över trettio dagböcker med tonårstankar i en låda. En yngre Amanda som tänkte och kände mycket tömde huvudet och hjärtat när hon skrev. När jag träffade Fredrik slutade jag skriva dagbok. Och ibland kan jag sakna det. Att det fanns en tid när det inte kändes det minsta bortkastat eller värdelöst att skriva texter som ingen annan läste. Att jag skrev allt.

Egentligen behöver jag ju inte sakna. Det finns papper och pennor kvar i världen. Och lösenordsskyddade bloggar där jag inte lovar att vara nästan för lycklig.

Jag samlar på situationer, samtal och karaktärer. I säkert tio års tid har jag ibland stannat upp mitt i allt och tänkt; det här ska jag använda i min bok. När jag började samla var jag övertygad om att det skulle bli en bok någon dag. Det var en fråga om när och inte om. Nu vet jag inte vad det är för fråga mera, men jag fortsätter samla.

I går hittade jag ett guldkorn som fick en hedersplats i min samling. Hedersplats får de guldkorn som vid första anblick inte verkar vara speciellt gyllene, men som efter lite putsning och särskådning lyser alldeles strålande självklart.

Jag kan ju inte skriva mera om guldkornet här. Ni får läsa om det i boken sedan.

I går läste jag som besatt. Jag tog varje minut som fanns, ibland till och med halva minuter. Allt för att få ett slut på kampboken så snabbt som möjligt. Och det gick. Och efter avslutad strid kände jag två saker:
1. Skönt att boken är slut.
2. Skönt att jag orkade kämpa.
Jag kände INTE en sak:
1. Skönt att boken var värd det ändå.

På kvällen började jag sedan läsa boken på bilden och den ville mig bara väl. Jag älskar att frossa i släkthistorier, religiösa sekter och dialoger på den dialekt som jag tycker mest om. Att författaren dessutom är en ung debutant är också ett plus.

Boken blev spännande på slutet och för att inte behöva somna i oro såg vi ett inbandat avsnitt av svensk sommar för att få lite bättre feelis. Det fungerade.

Eftersom jag befinner mig på samma ort som min brudklänning hade jag tänkt bjuda er på en bild från det nästan årligen återkommande provningstillfället. Alla får fantisera själva kring varför det inte blir någon sådan bild.

Ingrid vet på ett teoretiskt plan att sommarlovet snart är slut, att vi småningom ska söka oss hemåt. Hon har i dag processat det hela genom att ringa Emilia (dockan som vattnar blommor och tar hand om post) flera gånger. I samtalen säger hon saker som:
– Men, Emilia, du är inte ensam. Lisa är ju också där. (Lisa är också en docka, men jag har inget förtroende för henne så hon har inga uppgifter.)
– Jo, du ska gå i sängen nu, Emilia. Det är natt nu och mamma (här i betydelsen Ingrid själv) sover också.

Att höra Ingrid tala med Emilia är ju lite som att höra mig själv tala med Ingrid ur hennes perspektiv. Oerhört spännande.

Det pågår ibland en kamp i mitt inre. Ska jag eller ska jag inte läsa ut boken? Jag håller på att avsluta en av dessa kampböcker just nu. Redan före sid 20 tvekade jag och sedan på sid 65 kändes det som om jag kommit för långt för att ge upp.

Fredrik tycker att jag ska leva som jag lär och inte läsa böcker som känns ovärdiga. Själv tycker jag att en examen i litteratur förpliktigar. Ibland måste man då stå ut med böcker som inte direkt kittlar några sinnen.

Å andra sidan är det ruskigt svårt att motivera att jag lägger timmar på en bok som ger så hemskt lite. Speciellt då det inte är någon Nobel-författare.

I söndags besökte vi Stundars och jag blev nostalgisk. Mindre nostalgisk än jag hade trott men ändå nostalgisk. Idyllen där jag tillbringade all min vakna tid två somrar under senare hälften av 90-talet. Jag hade rosa kläder och lystrade till scennamnet Annika. På både svenska och finska. Hujedamej.

Under söndagens besök var det kanske Ingrid som trivdes bäst. Om man bortser från den stund jag åt syltgris.

För några dagar sedan var tanken på höst och vardagsliv och verklighet nästan fruktansvärd. Samtidigt är jag mycket medveten om att jag har noll rätt att känna så efter ett sommarlov som nu firar sin tionde vecka. Efter ett sommarlov som dessutom levererat soliga och varma dagar på ett sätt som man egentligen varken kan förvänta sig eller ens hoppas på.

Men nu börjar jag känna mig redo. Jag börjar längta efter vårt hem där vi sovit några enstaka nätter under dessa snart tio veckor. Jag börjar sakna de människor som vi i vanliga fall delar livet med. Jag börjar minnas hur fantastiskt det känns att få gå till det jobb som ju är det bästa tänkbara. Jag börjar se fram emot de glädjeämnen och utmaningar som den nya hösten kommer att innebära. Mest ser jag fram emot de människomöten som jag kanske inte ens vet att väntar.

Men några dagar sommar till känns samtidigt väldigt skönt. När jag tittar ut genom fönstret nu ser jag de två jag älskar mest spela fotboll tillsammans på en gräsmatta som svärfar klippt för ett par timmar sedan. Och det är härligt. Om en stund ska Ingrid få debutera i allsångssoffan och det är också härligt.

För sju år sedan visste jag mindre än jag vet idag. Men jag visste att jag ville dela resten av mitt liv med den man som sover bredvid mig just nu. Att jag kunde veta så rätt och så starkt trots att jag visste så lite var och är en oerhörd gåva. Hur dessa sju år blivit utan honom vet jag förstås inte men jag kan inte tänka mig att de hade innehållit hälften så mycket glädje, mening, trygghet och förundran. Varje dag under dessa sju år har jag känt mig ödmjukt tacksam och ofantligt glad över att få vara hans. Att den finaste av alla valde mig övergår mitt förstånd. Att han dessutom alltid varit och fortfarande är nöjd med det valet är ännu mera hisnande.

De första sju gjorde vi bra, älskade Fredrik. Nu fortsätter vi! Tack för att du vet allt och älskar ändå.

Den kommer ibland – den här dagen som är en sorgens dag. Med ojämna mellanrum förmörkar den himlen och trycker ner mitt humör. Den kommer alltid när jag tar farväl av den äldsta yngre systern.

När vi för tre år sedan planerade vår närframtid visste jag inte hur sorgligt och fel det skulle kännas i dag att leva så långt från min syster och hennes familj. Jag älskar den kvinnan. Jag behöver den kvinnan. Och Ingrid verkar förstå mig.
– Jag blir så ledsen när kusinerna åker. Jag vill ha dem kvar.
Med hela lilla kroppen full av sorg. Och jag borde vara en stark axel att luta sig mot men håller ju nästan på att gå sönder av samma sorg.

Så kramar, gråter och vinkar jag. Så känner jag mig riktigt ledsen några timmar. Och så plötsligt märker jag att dagen fortsätter i alla fall trots att något gick så fel. Och så bläddrar jag i kalendern och tittar framåt och drömmer om en liten höstresa till ett litet svenskt samhälle där en av de viktigaste människorna i mitt liv finns.