18 minuter och 27 sekunder (så här i början av inläggets tillkomst). Och Ingrid har stängt in sig på sitt rum och surar. Eftersom jag för tillfället är ensam hemma med henne finns det inte mycket att göra. Kanske en stund i ensamhet är vad hon behöver? Kan jag ju inbilla mig.

Jag står inför en av de där större frågorna i livet; hur länge ska man köa i en avgiftsbelagd kö innan man ger upp och ringer ett annat nummer i hopp om att där få köa lite kortare tid? Och hur jobbigt känns det att ha betalat för tjugo minuters köande och sedan inte få den där servicen överhuvudtaget? Och sedan behöva ringa ett annat nummer och börja om från noll? Kön kan ju i värsta fall vara lika lång eller ännu längre.

Tillägg lite senare: Den här gången la jag upp en gräns vid 22 minuter. Efter det skulle jag byta nummer och försöka strunta i att jag betalat tiotals cent i minuten i tjugo minuter. Och den här gången gav min gräns resultat. Efter drygt tjugo minuter svarade en kvinna. Jag trodde först att det inte var sant, min mage kurrade så efter en levande röst på andra sidan linjen att jag trodde den hörde i syne. Men det var faktiskt en riktig människa. Som hjälpte mig med mitt problem även om hon inte gjorde det på det språk jag hade tryckt en tvåa för att få service på. Som dessutom avslutade samtalet med att uppmana mig att ringa på nytt om problemet inte är åtgärdat inom en halvtimme. Petitesser sådana här gånger.

Ingrid kom också ut till sist. Av sig själv. Fortfarande sur. För att jag hade sagt åt henne att hon inte är saxmogen om hon kastar saxen på golvet. Hon tyckte att jag var dum som sa så eftersom det inte blev något hack i golvet den här gången. Jag tyckte hon hade fel. Men nu är vi vänner igen och stornjuter av en ledig lördag tillsammans efter den första arbetsveckan på ohyggligt länge.