Han heter Fredrik och han spelar den manliga huvudrollen i filmen om mitt liv. Ingen annan var ens påtänkt för rollen, inte på allvar. Det här är en berättelse om sju år.

För sju år och några dagar sedan sa jag ett ja. Och han ett ja. Och våra gemensamma ja:n blev startskottet på en ny era i bådas våra liv. Vi valde att älska. Och det valet gör vi fortsättningsvis. Varje dag.

Några år senare gick vi på ett bröllop som inte var vårt eget. Vi var unga (det är vi fortfarande), vi var friska (det är vi fortfarande) och vi var fria (det är vi fortfarande men inte alls på samma sätt). Jag är så oerhört glad åt de där fattiga studieåren som vi fick tillsammans. De där åren utan ansvar och med enorm frihet. De där åren då vi hann och fick fundera på hurdan grund vi ville mura för resten av vårt liv. Ingen hade bråttom med jobb och huslån och barn. Vi hann vara vi och vi hann fundera på vad det var att vara vi.

Något år efter det gick vi på maskerad. Vi gick i allmänhet inte omkring så här. Den ena av oss hade aldrig gjort det och den andra hade slutat något år innan vi träffades. Ungefär samtidigt som han klippte håret. Det där svallet kring öronen som fanns innan skulle ha varit så där halvlyckat i försöket att fånga mig.

Ett och ett halvt år senare tog en del av vår frihet slut. Eller kanske inte slut, men åtminstone nästan slut eller radikalt andra former. Ingrid kom. Och han som sover bakom henne visade sig vara världens bästa pappa. Det förvånade mig inte det minsta, egentligen. Men det förundrar mig otroligt mycket fortfarande. Hans kärlek till henne. Till mig. Till oss.

Några veckor senare blev det dop. Ingrid Birgitta Maria. Vi bad om välsignelse för henne och för oss alla. Vi bad att Gud skulle hålla sin hand över henne.  Vi bar fram henne och sa i all vår litenhet att vi inte klarar av det här själva, att vi behöver överjordisk och himmelsk hjälp för att kunna ge henne det hon förtjänar och behöver.

Han och jag har rest ganska lite. Och framför allt; till väldigt få ställen. Vi brukar göra London och Umeå med jämna mellanrum. Men det slutar där. Att resa ibland är roligt, men att lägga ner enorma mängder tid och pengar känns onödigt. Och det är så skönt att tycka lika. Tänk om en skulle vilja vända varje slant resten av året för några veckor i Asien på vintern. Att resa kommer nog aldrig att bli det största i vårt liv.

Det här är däremot något av det absolut största i vårt liv just nu. Tonåringar. Just de här fick vi låna tio dagar för drygt två år sedan och några av dem har vi fått följa på nära håll sedan dess. När vi ser tillbaka på de två år som gått sedan vi flyttade till Helsingfors så har nog ingenting gett lika mycket glädje som de tonåringar som gästspelat eller tagit mera fasta roller i den här filmen som är vårt liv. All kärlek till dem. Att få stå bredvid och se hur liv förvandlas eller förändras eller utvecklas eller helas… Eller allt det där på samma gång. Det är nästan magiskt. Och vi delar intresset för den magin.

Jag har ingen aning om vad som kommer att hända i och med mitt liv. Jag tror att det finns en plan och en tanke, men jag har faktiskt inte kommit åt den ännu. I nuläget lever jag mest i väntan på att hitta min egentliga plats, i väntan på att landa och hitta hem. Väntelägen kan ju vara tuffa, men eftersom sällskapet är så gott så gör det absolut ingenting. Vad som än kommer att hända och var jag än kommer att vara och vad jag än kommer att jobba med så kommer han att vara med. Och det finns ingen och inget som kommer att forma mitt liv lika mycket. Hoppas jag.  Tror jag. Önskar jag. Ber jag om.