Vi ryms så bra trots att vi lever storfamiljsliv. Det finns livsutrymme så det räcker åt alla. Men när vi skulle in till stan och ha med en sittvagn fanns bara en lösning. En sådär halvbra. Å andra sidan en lösning som också visar på det tillräckliga utrymmet.

Vi kom ju fram till sist, till en av de platser där vi semestrar allra helst. Som jag kan älska min äldsta yngre syster och de fyra som hör ihop med henne. Dagtid jonglerar vi en vardag med fyra barn under fyra år. Kvällstid äter vi na goo, drömmer om parhus, surfar runt, läser böcker och andas. Utan att mäkla i legokonflikter och ta ställning till vem som hade leksakstelefonen först.

Och så handlar vi svenska matvaror. Jag tröttnar aldrig på romantiska tenamn och bröd med roliga namnetiketter.

Och så är vi så sjukt lediga, har kopplat bort vårt vanliga liv helt och hållet. Vad var Helsingfors nu igen?

Tji fick jag när det gällde morgonens RG-resa. På grund av kraftig vind måste båten bogseras i land och vi kom till Umeå drygt två och en halv timme senare än vi borde. Vi kommer alltså att komma ihåg också den här resan. Hur folk vinglade omkring som berusade. Hur någon spydde i korridoren. Hur småbarnsfamiljer satt uppradade på däck för att underlätta läget för illamående barn. Hur vi förevigade den knappt uthärdliga blåsten och insåg att ingen bild ändå gjorde rättvisa men att försöka duger.

Och så sitter vi här. Nu och några timmar till. På RG. Båten som så måbga gånger fört oss till vårt semestermål. Båten som gett oss de roliga berättelserna, sådana som man bara kan skratta åt efteråt för att de där och då är ren smärta. Tänk att det går att glömma.

Sportlovsgången då en halvårig Ingrid hade maginfluensa och det inte fanns en enda ledig sittplats på hela båten, till exempel. Nu småler jag vid minnet av hur folk satt på trädgårdsmöbler som de plockat in från däck. Hur smällkallt det var och hur vi satt på golvet nära toaletten och försökte få i vår bebis blåbär. Iklädda jackor, mössor och vantar. Det var en kall resa.

En annan gång på en annan sportlovsresa var det en varm resa. Så varmt att folk på väg till slalombacken tassade omkring på båten i små toppar med axelband.

Den där senaste resan då det var bara jag och Ingrid och hon fick ett för den tiden kännspakt trotsanfall när vi prrcis skulle stiga av båten. Jag hade fyrtio väskor och ett vrålande och sparkande barn under och på och i anslutning till armarna. Det var inte roligt.

Den där gången då Ingrid skulle middsgsvila i sin vagn och jag och mannen jag älskar tog tio minuters pass med henne på däck. Vi drog vagnen, det regnade och blåste och var fruktansvärt kallt. De gånger man fick tio minuters tystnad inomhus med boken var guld i dess renaste form.

Människans förmåga att glömma är nåd.

Just den här resan lär vi inte tala om i efterhand. Det finns nästan tusen barn på båten och det visas barnfilm.

Jag är chockad. Otroligt smärtfritt.

Väskorna är packade men ingen av dem är buren till bilen ännu. I varje väska ska nämligen något litet in undef de där lite slitsamma minuterna mellan väckning och avfärd imorgon 06.20.

Han som ska köra bilen då sover redan förnuftigt. Själv vet jag inte vad förnuft är kvällen före en avresa, också om resmålet är väldigt bekant och väldigt nära. Resfebern är närmast fånig, men den tillhör min personlighet och jag börjar acceptera den.

Hon som ska sitta i baksätet har behagat somna för en dryg timme sedan. Efter en läggning som ikväll tog två timmar. Det var inte jobbiga timmar av skrik och spring och misdnöje. Men det var timmar som väckte förundran och nästan fascination. Är hon aldrig trött? Hur kan hon vara så på gång? Varför somnar hon inte?

På den sista frågan har vi en del svar, men det hjälper inte att titta tillbaka. Ibland är det bara tråkigt och destruktivt att ångra gamla misstag trots att negativa frukter fortfarande skördas. Ibland måste man få tänka så här; alldeles för lång tid handlade nästan hela vårt liv om sömn eller snarare då brist på sömn. Om största problemet nu är seg och långvarig läggning så är det faktiskt inte ens halva världen. Ibland måste man få tacka nej till en strid även om en eventuell seger kunde underlätta vardagen lite.

Hon sover ju nu. Och jag tror att hon kommer att göra det nästan hela tiden tills klockan ringer. Det skulle jag aldrig ha räknat med för ett år sedan. För att inte tala om för två år sedan.

Det kan hända att sommar är det bästa som finns. Och att jag just nu är på den vackraste plats som finns. Med den finaste familj som finns. Med det underbaraste väder som finns.

Boken jag läser är absolut inte den mest spännande eller berikande som finns. Men på något sätt tror jag att en halvbra helkravlös bok gör den här dagen ännu bättre.

Tre pojkar i tioårsåldern påminde mig i dag om ännu ett fenomen från barndomen; att bli alldeles fnissig och förtjust och förskräckt när man tvingas gå förbi skyltdockor i underkläder. SÅ pinsamt.

Under de senaste dagarna har jag genom umgänge med barn påmints om några av barnalivets fröjder och icke-fröjder. Kommer ni ihåg…

… hur otroligt jobbigt det var när mamma stannade och talade med någon bekant på gatan när man var på väg någonstans?

… hur blyg och obekväm och spänd man var i början när familjebekanta man träffade sällan kom på besök?

… att det fanns en tid när man inte fick glass när man själv ville utan när någon annan tillät det?

Jag kommer ihåg precis.