I dag känner jag att samtal om döden med femtonåringar är livsbejakande på något sätt. Att jobba med församlingens ungdomsarbete på fritiden är det bästa fritidsintresse jag kan tänka mig.

Inte vet jag varför jag packade med mig fyra böcker till lägret. Så här femte dagen har jag hittills läst trettio sidor ur den första.

Säg hej till ett födelsedagsbarn som tacksamt tar emot gratulationer. Också den här åldern kommer bara en gång.

Temat för morgondagens skriftskollektion känns onekligen ganska stort. Jag känner mig onekligen ganska liten. Och har därför lite svårt med lektionsplaneringen.

Lägerliv är tidernas bästa ursäkt för sunk. När man måste vidröra mark för att komma till en vattenkran får det konsekvenser. Redan att få tänderna borstade är en kamp och jag skulle således aldrig använda smink under dylika omständigheter. Det fina är ju att sunken är gemensam för alla. Några tappra konfirmander brukar försöka i början av lägret, men de ger nog sig.

Det fanns en tid när nattvaktande kändes som en spännande och rolig lägeruppgift. Det var nog på den tiden då konfirmanderna var vildare och mera flyktbenägna. Och då jag inte hade ett barn att nattvakta sedan resten av natten. Det mest spännande hittills under mitt pass; att något djur prasslar obehagligt under trappan där jag sitter och kyttar.

På läger har man namnskylt första dagarna. Ingrid är stolt över sin. Och kommer sedan plötsligt på att hon måste gå på toaletten.

Så gick ännu en dag. Och ungefär så här säger jag om den när jag pratar med Gud:

Tack. Förlåt. Hjälp.

Mest tack.

Hon tål inte riktigt sol, min Ingrid. Märkte jag i går när hon kastade upp rejält och omotiverat efter en heldag utomhus i soligt nästan trettiogradigt semesterväder. Sedan dess har hon inte riktigt kommit igång som födointagande varelse. Hon dricker (allra helst trip) men har ätit väldigt lite. Och hon är helst inomhus. Och nästan löjligt mån om huvudbonad i solsken.

Det finns mycket hon inte riktigt tål, min Ingrid. Jag glömmer bort det ibland eftersom det numera faktiskt kan gå ganska långa perioder av idel hälsa och seger, men ibland påminns jag om hur skört det ändå är någonstans bakom allt det där. Efter att två nätter den här veckan varit beredd med spyhink varje gång hon svängt sig i sängen kommer jag ihåg igen. Och det gör mig lite ledsen.

Det är härligt ändå att det går åt rätt håll. Att hon tål mera nu än för ett år sedan. Att hennes kropp inte längre får en allergichock bara av att hon tittar på mjölkprodukter. Att hennes hud inte längre går sönder om den för en kort stund inte täcks av textil. Att hennes mage klarar av att köttet steks i smör.