Det ryktas att Da da dam sågats hårt av en del musikkritiker i Sverige. En vän till mig berättade att hon läst en kritikers ord om att man vill/borde skära av sig öronen eller hälla gift i dem efter att ha hört låten.

Jag kan inte ta sådan kritik på allvar. Där försvann trovärdigheten hos den kritikern. Liksom.

Jag hävdar inte att man måste tycka om Da da dam men jag hävdar på något sätt att den är harmlös. Att det är inte sunt att vilja skära öronen av sig på grund av den. Den är ju inte jobbig eller anstötlig på något sätt, budskapet är inte farligt och den är inte en sådan där stressande låt som kunde ge den lugnaste problem.

Jag hävdar inte att man måste tycka om Da da dam. Men lite vill jag hävda att man inte kan ägna en massa energi åt att aktivt tycka illa om den. Låt den vara. Den skadar ingen.

Ibland blir jag så irriterad på det faktum att den kritiska ofta anses vara intelligentare på något sätt. Som om det verkligen är mera kritik världen behöver.

I dag när jag oskyldigt vandrade vägen fram mötte jag ett gäng tonårspojkar. En av dem kallade mig vitun kuuma milffi och sa att han vill göra saker med mig som jag hemskt ogärna vill göra med honom.

Och jag sa ingenting. För jag kan inte i överraskat och upprört och provocerat tillstånd de finska ord som skulle ge svar på tal. Som skulle visa den förvirrade unge mannen att det där inte är okej.

Jag kanske inte kan bo i Helsingfors.

Jag fick just veta att Oprah lärde sig läsa när hon var två och ett halvt. Jag känner mig lite stressad.

Vilken dag! Mitt jobb tar mycket tid just nu. Eller så är det jag som jobbar långsamt med förkylning i lekamenen.

Med tanke på den ovannämnda tingesten i min kropp kändes det nästan ironiskt att få paket på posten i dag. Jag är verkligen inte den löpare jag var för en vecka sedan.

Och då var jag ju inte säker som berget för en vecka sedan heller.

Vet ni hur länge sedan det är jag gifte mig? Så länge att den kompis, Camilla Österberg, som fotade på vårt bröllop fotade med en icke-digital systemkamera. Jag har alltså bilder bara i pappersformat. Och när man fotar pappersbilder med en halvtaskig telefonkamera får de ett ännu mera dåtida utseende. Det ser ut som om vi gifte oss strax efter kriget. SÅ länge sedan är det ändå inte.

Vad skulle jag göra om om jag gifte mig i sommar i stället?

Jag skulle inte ha slöja. Jag skulle inte ha uppsatt hår. Men jag skulle absolut sitta bredvid samma man och åtminstone ibland bredvid samma lilla kvinna. Min älskade yngsta lillasyster, sex år när det begav sig, hade en ombytesklänning i rosa frotté som åkte på när näbbklänningen åkte av mot slutet av festen. Underbar var hon redan då. Två kvällar före bröllopet var hon och jag ute och cyklade och då sa hon spontant:

– Amanda, jag kommer att börja gråta när du gifter dig. Av glädje.

Jag skulle fortfarande låta mina systrar få de finaste specialuppdragen. Jag skulle inte ha dem att bära blå klänningar.

Jag skulle fortfarande äta väldigt mycket.

Jag skulle fortfarande ha en tårta utan marsipan.

Jag skulle låta Fredriks söta systerdöttrar sjunga på festen. Jag vet inte om de skulle göra de längre eller om det är sådant man gör bara när man är fyra. Jag skulle (om jag fick välja) inte ha 28 grader varmt i skuggan så att både jag själv och alla gäster var blanka hela kvällen.

Jag skulle välja honom.

Alla gånger.

Jag skulle absolut inte ha den här klänningen. Absolut inte. Men jag valde den klänning jag allra helst ville ha och det får jag vila i. Jag besökte i och för sig bara en enda butik och jag letade inte efter klänningar på nätet, jag brydde mig egentligen inte så mycket. Och jag tror (tyvärr) att jag skulle bry mig mycket mera om den detaljen i dag.

Jag upprepar gärna. Jag skulle inte ha håret så här.

Jag skulle antagligen inte ha en massa näbbar. Mest för att det inte längre finns småbrudar i femårsåldern så nära som vill så gärna.

Jag skulle antagligen gifta mig i samma kyrka. Ingen kyrka har blivit lika mycket min som den var.

Döm om min förvåning när jag kom hem till en Ingrid iförd BYXOR. Utan klänning över.
Jag fick en förklaring när hon presenterade sin nya hästtopp som en klänning. Hon tar verkligen det här med kortkort till en ny nivå.

Jag älskar Peppar nya temagrejer. Det ger mina veckor ett nytt innehåll och det skapar liv och diskussion i bloggvärlden! Jag börjar med att hålla mig till formuläret och besvara de frågor som fanns till oss bloggare.

1. Varför gifta sig egentligen? Hur viktigt är det för mig?

För mig var det nog ganska viktigt. Det känns fint att lova att stanna kvar hos den andra. Inte bara så länge det lustar eller känns bra. Utan så länge man lever. Sedan är det förstås omöjligt att veta vad livet för med sig och om man klarar av att hålla löftet, men att lova att vilja stanna kvar kändes ändå stort för mig.

2. Är det någon större skillnad på att vara sambo och gift i dag?

Ibland hör jag någon säga efter fem års samboende att det ju var tur att de inte hann gifta sig eftersom uppbrottet då skulle vara mycket värre. Det påståendet förbryllar mig. Varför skulle slutet på förhållandet vara mildare för att det aldrig slöts ett officiellt förbund? Och om det verkligen känns mildare, vad har då den relationen varit? Hur seriös, liksom?

Jag har vänner som har bott sambo i flera år före de gift sig och de flesta av dem menar nog att det finns en skillnad. Kanske inte när man funderar på vem som ska tömma diskmaskinen om tio minuter, men kanske när man funderar på vem som ska tömma diskmaskinen om tio år. Eller fyrtio år.

3. Du som gift dig – beskriv ditt bröllop.

Mitt livs kanske allra roligaste och gladaste dag. Den slår faktiskt Ingrids födelsedag, för då fanns också så mycket annat än ren glädje (typ smärta och trötthet och sådant). Jag var tidernas kanske mest avslappnade brud. Jag bara njöt. Och gladde mig. Och kände mig brutalt välsignad som fick ha så underbara människor i mitt liv och dela det med den underbaraste av alla.

Konstateras kan också att mitt bröllop skulle se väääldigt annorlunda ut i dag men att jag inte är det minsta bitter. Då fick jag ha precis den dag jag ville ha. Det måste räcka.

4. Du som gift dig – hur kändes det efteråt?

Dagen efter bröllopet vaknade jag och Fredrik första morgonen i vårt första gemensamma hem och det kändes stort. Nästan magiskt. Allt var nytt och annorlunda och spännande. Och ändå så tryggt och säkert och lugnt. Jag minns att vi talade om hur stort det var att få umgås med varandra utan att behöva fatta något bröllopsbeslut eller ens diskutera något bröllopsrelaterat. Det hade blivit lite väl mycket sådant just innan.

6. Hur mycket tid, pengar och energi är det rimligt att lägga ned på sin ”stora dag”?

Här finns det nog inga generella regler. Verkligen inte. Och det är självklart också en väldigt relativ fråga. För egen del är svaret nog; ganska lite. Jag lägger hellre tid, pengar och energi på många andra saker och det gjorde jag redan då det begav sig. Jag är så totalt ointresserad av att fundera på detaljer som servettfärger, bordsdekorationer, småbröd, bordsplacering, blommor… Men jag fördömer verkligen ingen som tänker annorlunda.

Det här blev ju nästan mest bröllop. Jag är i ärlighetens namn ganska ointresserad av bröllop. Men ge mig ordet äktenskap – och jag blir vild.

Jag återkommer.

Under mina sjukdomsdagar har jag inte använt min tid i sängen till något vettigt. Alls. Jag hade tänkt läsa en bok om dokusåpor och klassiker vilket hade varit nyttigt. Men istället har jag sett på tio avsnitt av Glee. Finns det någon annan som sett Glee? Jag har nog aldrig hört någon tala om det.

Till saken. Jag har gråtit i nästan varje avsnitt. Antingen beror det på att sjukdomstillståndet gjort mig känsligare än jag vill vara eller så är jag i sjukt intensiv kontakt med mina känslor. Det borde inte vara möjligt att gråta till omotiverade musikalnummer blandade med amerikanska populärkulturella klichéer.

Om du finns därute, du som också gråtit till Glee, så måste du ge dig till känna. Jag har nog aldrig känt mig så ensam i något förr.

Jag är ett morsdagsvrak. Redan i onsdags kände jag en vag ondhet i halsen och efter ett dygn mer eller mindre utomhus gick det förstås bara neråt. Mitt hälsotillstånd och jag med det har dalat stadigt under de senaste dagarna.

Den gångna natten var närmast ett skämt. Ingrid sov riktigt dåligt och jag minst lika illa. Fredrik sämst av oss alla. Jag drömde en av de där makabra mardrömmarna som elakt fortsätter efter varje uppvak. När jag kring halv sex-tiden för femte gången i natt låg och funderade på hur jag någonsin ska våga gå tillbaka till mitt jobb på grund av det fasansfulla jag gjort i drömmen var botten nådd. Jag slängde i mig två rejäla värktabletter och kunde äntligen somna om. Sedan sov jag gott tills Ingrid kom vandrande till vårt rum vid åtta-tiden. Jag var slut som människa. Och orkade bara nästan vara vid medvetande när Ingrid levererade morsdagssång på sängen.

Har en känsla av att den bästa delen av den här morsdagen är här och nu när Ingrid och Fredrik är på gudstjänst och jag får räkna med ensamhet i ungefär fyra timmar.

Glad morsdag bara.

Ännu en kommentar om det där med könsneutrala kläder…

En åttaårig pojke kan bli brutalt retad om han går till skolan med rosa tyllkjol. Det borde inte vara så, men det kan vara så. Det är fel att det kan vara så, men tyvärr finns det mycket som är fel och som ändå kan vara. I den bästa av världar ska en sådan grymhet naturligtvis inte påverka pojkens eller föräldrarnas val. En sådan grymhet har ju aldrig någon rätt att bestämma.

Och ändå. En vän till mig som varit tvungen att se delar av den ondska som kan cirkulera barn emellan sa en gång att man som förälder inte kan säga åt ens barn att gå ut i världen och alltid vara sig själva eftersom en stor del av den där världen inte har fått lära sig att hantera det som är annorlunda. Och frågan är om det är en åttaårig pojke i tyllkjol som ska behöva ta stryk för det. Om det är hans tårar, hans lidande och hans utanförskap som ska lära de andra barnen i klassen hur man hanterar det som är annorlunda.

Jag hoppas ju att svaret är att det är vi vuxna som ska lära barn det.

Som sagt; i den bästa av världar ska alla barn alltid få ha på sig kläder som gör dem glada. Men vi lever ju inte i den världen ännu. Vi lever i en värld där vi måste skydda våra barn från världen. Där vi kanske ibland behöver inse att vi som vuxna kan bära tunga ideal på våra axlar om vi väljer att göra det men att vi inte kan kräva att barnens späda axlar ska klara samma börda. Jag vet hur världen fungerar och kan välja vilka strider jag tar. Men om de åttaåriga pojken inte vet så är det kanske min skyldighet som förälder att berätta. Om inte jag gör det så kommer Jani på 4A att säga något och han kanske inte framför det på ett lika kärleksfullt sätt.

Jag är kanske skyldig att säga åt min son att tyllkjol inte alltid fungerar smärtfritt när han väljer mellan kjolen och byxorna, även om det går emot vad jag hoppas om denna värld. Jag är alldeles säkert skyldig att säga åt min son, min dotter, mina barn och andras barn som jag kommer i kontakt med att tyllkjol alltid borde fungera smärtfritt. Också i den här världen. Och att de aldrig får peka, skratta, reta, mobba eller utfrysa på grund av glitter och tyll. Eller militärmönster och polisuniformer.