Vi har i dag gudstjänstat med blandade känslor. Jag var mysig i min klänning. Ingrid får blank tia i kyrkogångsuppförande. Fredrik var den snyggaste nattvardsutdelaren någonsin. Våra vänner var underbara. Det mest nygifta paret var vackert fräscht och förälskat. Pizzan var godare än vanligt. Kanske för att jag var hungrigare än vanligt.

Men. Det finns samtidigt så mycket som är så fel och så orättvist. Ibland ser världen bara äcklig ut, hur och var man än tittar. Det är mörkt och svårt. För en del är det verkligen riktig Narnia-vinter utan jul. Jag får tacka för att jag får tända adventsljus i kölden.

Vi har i dag gudstjänstat med blandade känslor. Jag var mysig i min klänning. Ingrid får blank tia i kyrkogångsuppförande. Fredrik var den snyggaste nattvardsutdelaren någonsin. Våra vänner var underbara. Det mest nygifta paret var vackert fräscht och förälskat. Pizzan var godare än vanligt. Kanske för att jag var hungrigare än vanligt.

Men. Det finns samtidigt så mycket som är så fel och så orättvist. Ibland ser världen bara äcklig ut, hur och var man än tittar. Det är mörkt och svårt. För en del är det verkligen riktig Narnia-vinter utan jul. Jag får tacka för att jag får tända adventsljus i kölden.

Jag har inte riktigt gett upp med 2010. Jag tröttar ut er med återblickar utan att be om ursäkt. Här kommer en liten del av min mycket ödmjuka fotoskörd från året som gick (för ganska länge sedan redan).

 

 

Vi planerade och umgicks med församlingens ungdomsledare. Som alla alltid är välkomna i vårt vardagsrum trots att ingen av dem mera jobbar med oss.

 

 

I januari åkte vi till London med ett gäng från församlingen för att inspireras och lära känna varandra. Båda deluppdragen lyckades.

 

 

Jag upplevde min första huvudstadsvinter. I Helsingfors är det ju aldrig ordentlig vinter, som det heter. Efter två vintrar som verkligen bevisat motsatsen är jag inte så säker.

 

 

Vi firade en av de allra bästa kompisarnas 30-årsdag. Vi firade hans ljuva 80-tal. Alla bjöd till.

 

 

Ingrid fick en nygammal mössa och gillade.

 

 

Vi gjorde utflykter till Ikea oftare än nödvändigt. Mest för att det ligger nära och för att maten är rolig och billig. Varför inte köpa sitt knäckebröd där, liksom?

 

 

Ingrid var sötast i världen.

 

 

Hon fick göra påskris med min mamma. Som kanske är den yngsta och fräschaste quattro-mormoder som finns.

 

 

Våren kom, trots att vi nog slutat hoppas någon av alla gånger då snön slog nya rekord.

 

 

Ingrids intresse för kläder och accessoarer vaknade till liv.

 

 

I hennes värld var less aldrig more.

 

 

Som sagt.

 

 

Jag började baka. I perioder. Och har ju faktiskt fortsatt med det. I perioder.

 

 

Vi gick på ganska många bröllop och tröttnade aldrig.

 

 

Ingrid blev stor, insåg jag plötsligt en dag i juni.

 

 

Vi åkte till Sheffield på konferens med teamet i församlingen.

 

 

Vi hann också shoppa en del.

 

 

Jag försökte lära mig ta outfitbilder. Det gör jag fortfarande.

 

 

I Sheffield träffade Fredrik sitt framtida yttre.

 

 

Ibland fick Ingrid följa med på bröllop och skötte sig alltid exemplariskt.

 

 

Fredrik blev årets man ännu en gång. Det börjar bli svårt att hota honom på den positionen.

 

 

Ingrid sökte kontakt med ekorrar.

 

 

Vi gick på konsert i midsommartid.

 

 

Vi var på skriftskolläger och en hel del femtonåringar stal bitar av mitt hjärta.

 

 

Jag fick titta på när andra fick fånga buketter.

 

 

Vi njöt av sommaren när vi någon gång (sällan) hann.

 

 

Ingrid fick träffa en idol. Stort, större, störst.

 

 

En av sommarens mörkaste dagar tröstade jag mig med hårfärg och en bästa vän.

 

 

Ingrid höll fast vid sin stil.

 

 

Vi såg U2.

 

 

Jag började sticka. Och slutade sticka.

 

 

Vi flyttade.

 

 

Jag blev en sådan som springer.

 

 

 

Jag har inte riktigt gett upp med 2010. Jag tröttar ut er med återblickar utan att be om ursäkt. Här kommer en liten del av min mycket ödmjuka fotoskörd från året som gick (för ganska länge sedan redan).

 

 

Vi planerade och umgicks med församlingens ungdomsledare. Som alla alltid är välkomna i vårt vardagsrum trots att ingen av dem mera jobbar med oss.

 

 

I januari åkte vi till London med ett gäng från församlingen för att inspireras och lära känna varandra. Båda deluppdragen lyckades.

 

 

Jag upplevde min första huvudstadsvinter. I Helsingfors är det ju aldrig ordentlig vinter, som det heter. Efter två vintrar som verkligen bevisat motsatsen är jag inte så säker.

 

 

Vi firade en av de allra bästa kompisarnas 30-årsdag. Vi firade hans ljuva 80-tal. Alla bjöd till.

 

 

Ingrid fick en nygammal mössa och gillade.

 

 

Vi gjorde utflykter till Ikea oftare än nödvändigt. Mest för att det ligger nära och för att maten är rolig och billig. Varför inte köpa sitt knäckebröd där, liksom?

 

 

Ingrid var sötast i världen.

 

 

Hon fick göra påskris med min mamma. Som kanske är den yngsta och fräschaste quattro-mormoder som finns.

 

 

Våren kom, trots att vi nog slutat hoppas någon av alla gånger då snön slog nya rekord.

 

 

Ingrids intresse för kläder och accessoarer vaknade till liv.

 

 

I hennes värld var less aldrig more.

 

 

Som sagt.

 

 

Jag började baka. I perioder. Och har ju faktiskt fortsatt med det. I perioder.

 

 

Vi gick på ganska många bröllop och tröttnade aldrig.

 

 

Ingrid blev stor, insåg jag plötsligt en dag i juni.

 

 

Vi åkte till Sheffield på konferens med teamet i församlingen.

 

 

Vi hann också shoppa en del.

 

 

Jag försökte lära mig ta outfitbilder. Det gör jag fortfarande.

 

 

I Sheffield träffade Fredrik sitt framtida yttre.

 

 

Ibland fick Ingrid följa med på bröllop och skötte sig alltid exemplariskt.

 

 

Fredrik blev årets man ännu en gång. Det börjar bli svårt att hota honom på den positionen.

 

 

Ingrid sökte kontakt med ekorrar.

 

 

Vi gick på konsert i midsommartid.

 

 

Vi var på skriftskolläger och en hel del femtonåringar stal bitar av mitt hjärta.

 

 

Jag fick titta på när andra fick fånga buketter.

 

 

Vi njöt av sommaren när vi någon gång (sällan) hann.

 

 

Ingrid fick träffa en idol. Stort, större, störst.

 

 

En av sommarens mörkaste dagar tröstade jag mig med hårfärg och en bästa vän.

 

 

Ingrid höll fast vid sin stil.

 

 

Vi såg U2.

 

 

Jag började sticka. Och slutade sticka.

 

 

Vi flyttade.

 

 

Jag blev en sådan som springer.

 

 

 

När jag var tretton år önskar jag att någon skulle ha berättat för mig att inga roller är ristade i sten och varar för evigt. Att de snyggaste och coolaste eleverna i skolan inte skulle vara fotbollsproffs och filmstjärnor tio år senare.

 

Antagligen var det någon som berättade just precis det där. Jag har svårt att tro att min mamma inte skulle ha sagt det, till och med många gånger. Men jag önskar att jag skulle ha förstått och slappnat av och vetat det jag vet nu: att de pojkar och flickor som då var coolast i skolan (alltså världen) i dag är de vanligaste som finns.

 

Inga roller är ristade i sten och varar för evigt.

Jag och Ingrid talade i dag om flickor och pojkar. Hon berättade vilka i hennes bekantskapskrets som med säkerhet är någondera och ibland var hon mer osäker och trodde det ena eller det andra.

Jag ställde en fråga, som jag insåg att var över hennes nivå redan då den uttalades men som jag inte hann stoppa;
– Hur vet du vem som är flicka och vem som är pojke?

Och svaret, som Ingrid uttalade med sitt vackra huvud på sned, bara visade på det där med nivåproblemet:

– Hmmm, konfirmander kanske?

I går köpte jag en radio och kände mig allt annat än 2011. Efter det lagade jag lasagne, bakade släta bullar som Ingrid kan äta, bakade kanelbullar som mindre allergiska kan äta, bakade bröd och fixade en pannkaka eftersom vi hade vispgrädde som behövde användas.

Därför bloggade jag inte i går. Inte för att jag inte skulle ha hunnit. Men för att det passade så dåligt ihop med min nya pensionärsidentitet.

I dagarna pågår Mediespråk i Vasa. En riktig kalastillställning i mina ögon eftersom jag är en sucker for språk, media och människor som verkligen kan tala inför en publik.

Tre gånger har jag fått vara med. Tre år i rad.

Första gången var jag förstaårsmediestuderande och gick mest och oroade mig för på vilken eftertraktad redaktion jag skulle få mitt livs första journalistiska sommarjobb. Andra gången var jag gravid, skrev gradu och frilansade och visste att jag snart skulle vara ur leken för en tid. Tredje året var jag modersmålslärarstuderande och älskade det egentligen men hade just den kvällen hellre varit där i egenskap av journalist.

Tre gånger på tre år. Tänk att så mycket kan förändras på så kort tid.

I dagarna pågår Mediespråk i Vasa. En riktig kalastillställning i mina ögon eftersom jag är en sucker for språk, media och människor som verkligen kan tala inför en publik.

Tre gånger har jag fått vara med. Tre år i rad.

Första gången var jag förstaårsmediestuderande och gick mest och oroade mig för på vilken eftertraktad redaktion jag skulle få mitt livs första journalistiska sommarjobb. Andra gången var jag gravid, skrev gradu och frilansade och visste att jag snart skulle vara ur leken för en tid. Tredje året var jag modersmålslärarstuderande och älskade det egentligen men hade just den kvällen hellre varit där i egenskap av journalist.

Tre gånger på tre år. Tänk att så mycket kan förändras på så kort tid.

Jag kan beskriva de senaste dagarnas upptagenhet med en bild:

Redan för flera dagar sedan skulle jag ha fått hämta det här paketet. Först i dag blev det gjort.