Ingrid använder ordet orättvist ganska ofta nu just. Hon använder det aldrig rätt. Hon har uppenbarligen ingen aning om vad det betyder. Men någon gång lär hon märka. Hon lär märka att hon inte alltid har lika goda förutsättningar som alla andra. Men hon lär också märka att hon nästan alltid har enormt mycket bättre förutsättningar än nästan alla andra.

 

Livet är inte rättvist. Också om det är orättvist till min egen favör måste jag våga kalla det just orättvist. Jag har fått så mycket som jag absolut inte förtjänar men som jag försöker komma ihåg att vara tacksam för. Och som jag försöker dela med mig av. Jag lyckas oftast ganska dåligt. För jag är i allra högsta grad en orsak till den orättvisa som jag själv avskyr. Och den ilska jag kan känna gentemot mig själv när det kommer över mig – den är bara rättvis.

Visst var det viktigt att vara snygg också när jag var femton, men det måste ju vara betydligt värre för dem som är femton i dag.  När jag var femton hade man en dålig dag om man hade en dålig dag. I dag blir den dåliga dagen förevigad vare sig man själv vill eller inte och dyker sedan upp på facebook eller någon annans blogg. Det fanns fördelar med den tid då man hade en engångskamera med sig på klassresan och snålade med varje bild.

I går var vi på födelsedagsfrukost hos en av våra äldsta vänner. Han fyller i dag 39 hela år och är alltså inte som någon gata. Men ändå.

Hans fru, som är lite yngre än han men inte så mycket yngre att folk tittar fördömande, blir alltid lite glad när jag påtalar hur välbevarad och snygg hon är. Jag gissar att hon tycker om att hon ser yngre ut än hon är.

Själv är jag 27 år och vet inte riktigt vad jag vill se ut som. På ett sätt blir jag lite glad när någon gäst utifrån tror att jag är elev i skolan. På ett annat sätt vill jag ändå gärna se ut att vara torr bakom öronen. När jag var femton ville jag också det, då ville jag se ut som nitton.

Kanske jag gärna ser ut som 27 i dag. Och jag undrar när dagen kommer då jag blir uppriktigt glad över adjektiv som välbevarad. Kanske i morgon.

I går var vi på födelsedagsfrukost hos en av våra äldsta vänner. Han fyller i dag 39 hela år och är alltså inte som någon gata. Men ändå.

Hans fru, som är lite yngre än han men inte så mycket yngre att folk tittar fördömande, blir alltid lite glad när jag påtalar hur välbevarad och snygg hon är. Jag gissar att hon tycker om att hon ser yngre ut än hon är.

Själv är jag 27 år och vet inte riktigt vad jag vill se ut som. På ett sätt blir jag lite glad när någon gäst utifrån tror att jag är elev i skolan. På ett annat sätt vill jag ändå gärna se ut att vara torr bakom öronen. När jag var femton ville jag också det, då ville jag se ut som nitton.

Kanske jag gärna ser ut som 27 i dag. Och jag undrar när dagen kommer då jag blir uppriktigt glad över adjektiv som välbevarad. Kanske i morgon.

Hur gammal är du? Hur gammal ser du ut att vara? Hur gammal vill du se ut att vara?

Och så har så gott som hela den här veckan gått. Så känns det alltid efter avklarad måndag. Då är det bara två dagar kvar till min torsdag och sedan är det ju helg.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt att veckorna går så snabbt. Jag älskar lediga helger. Men jag älskar också jobb-iga veckodagar. Vilken glädje att det får vara så!

Och så har så gott som hela den här veckan gått. Så känns det alltid efter avklarad måndag. Då är det bara två dagar kvar till min torsdag och sedan är det ju helg.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt att veckorna går så snabbt. Jag älskar lediga helger. Men jag älskar också jobb-iga veckodagar. Vilken glädje att det får vara så!

Det är lite knäckande att Fredrik springer tjugotre kilometer med mindre kraftansträngning än jag springer fem. Å andra sidan är det inte knäckande alls att jag faktiskt kan springa fem kilometer. Vem hade trott det när jag höll på att stryka med efter två minuter?

I dag var mitt söndagsnöje nästan för lätt. Ni vet, det där jag gör när jag lusläser arbetsannonserna och funderar på vilket jobb jag skulle söka om jag skulle söka ett.

I dag var mitt söndagsnöje nästan för lätt. Ni vet, det där jag gör när jag lusläser arbetsannonserna och funderar på vilket jobb jag skulle söka om jag skulle söka ett.