Jag överdrev ju bara lite.

Jag överdrev ju bara lite.

Nästa gång jag åker på lov till Österbotten ska jag komma ihåg att:
– packa riktigt lite kläder och saker (eftersom jag ändå bara lever i några få klänningar)
– packa i väskor (eftersom det är opraktiskt och märkligt att resa hem igen med femton plastpåsar)
– packa i god tid (eftersom man alltid packar för mycket och för fel under tidspress)

Nästa gång jag åker på lov till Österbotten ska jag komma ihåg att:
– packa riktigt lite kläder och saker (eftersom jag ändå bara lever i några få klänningar)
– packa i väskor (eftersom det är opraktiskt och märkligt att resa hem igen med femton plastpåsar)
– packa i god tid (eftersom man alltid packar för mycket och för fel under tidspress)

Alla våra vänner i den här delen av landet bor billigare än vi. Och alla våra vänner i den här delen av landet bor större och finare och bättre än vi.

Men vad skulle vi göra med ett stort och fint och bra boende på en plats där vi varken vill eller ska vara just nu?

Alla våra vänner i den här delen av landet bor billigare än vi. Och alla våra vänner i den här delen av landet bor större och finare och bättre än vi.

Men vad skulle vi göra med ett stort och fint och bra boende på en plats där vi varken vill eller ska vara just nu?

Peppe var präktig och sprang en runda i morse. Efteråt var hon enligt egen utsago full av endorfiner och tyckte allt kändes lite ljuvligt.

Jag var också präktig och sprang en runda i morse. Efteråt var jag enligt både egen och andras utsago tom på endorfiner och allt annat och har sedan dess tyckt att det mesta känts allt annat än ljuvligt. Jag förlorade något av mig själv där kring 3,6 kilometer.

Tänk så olika det kan vara.

Så här optimistisk var jag före rundan. I min nya dräkt. Lite visste jag då.

Peppe var präktig och sprang en runda i morse. Efteråt var hon enligt egen utsago full av endorfiner och tyckte allt kändes lite ljuvligt.

Jag var också präktig och sprang en runda i morse. Efteråt var jag enligt både egen och andras utsago tom på endorfiner och allt annat och har sedan dess tyckt att det mesta känts allt annat än ljuvligt. Jag förlorade något av mig själv där kring 3,6 kilometer.

Tänk så olika det kan vara.

Så här optimistisk var jag före rundan. I min nya dräkt. Lite visste jag då.

– Ingrid-älskling, du är så härlig.
– Jag vet.

Det här jullovet blev inte riktigt som vi hade tänkt. Småbarnsliv är ibland lika med att själv påverkas av maginfluensa man inte har. Vi har stundvis varit i karantän mera än i sociala sammanhang och många av de människomöten vi hoppades på och såg fram emot blev inte av. Och det är med sorg jag konstaterar att de nog inte heller blir.

Men jag gläder mig barnsligt mycket över dem som faktiskt blev. Och jag tänker på att jag för både en och två och tre jular sedan hade nästan noll möjligheter att träffa vänner och att den här julen ändå blev mera människocentrerad än dem. Jag känner mig utvilad och glad och redo att snart fortsätta med mitt riktiga liv. Jag har nästan hunnit glömma hur mitt eget hem känns, hur det är att vara oberoende av bil och beroende av kalendrar och klockor. Och jag saknar det. Mitt eget liv. Det liv som jag själv valt.