Jag vill ogärna skylla dagens uteblivna springrekord på någon annan men nog är det ju otroligt tungt att springa på verkligt dåligt plogade lättrafikleder.

Jag är för övrigt övertygad om att ordet ‘lättrafikleder’ aldrig tidigare förekommit i min blogg. Knappast i någon anmans heller.

Om man vill se mig när jag är som värst (vilket man nog inte vill) ska man sitta i den bil jag just blivit tvingad att köra när vädret och föret är uselt och trafiken intensiv. Sådana situationer lockar fram egenskaper hos mig som ingen borde ha. Att Fredrik ändå velat hänga med mig ikväll får väl kallas nåd.

I något skede under sista timmen på väg hem (när Fredrik också ville surfa) ibledde jag en dålig tävling på motorvägen mot en husbil. Jag körde om den tre gånger. Den körde om mig tre gånger och den vann följaktligen. Om jag skulle påstå att jag var helt oberörd skulle jag ljuga.

Om man vill se mig när jag är som värst (vilket man nog inte vill) ska man sitta i den bil jag just blivit tvingad att köra när vädret och föret är uselt och trafiken intensiv. Sådana situationer lockar fram egenskaper hos mig som ingen borde ha. Att Fredrik ändå velat hänga med mig ikväll får väl kallas nåd.

I något skede under sista timmen på väg hem (när Fredrik också ville surfa) ibledde jag en dålig tävling på motorvägen mot en husbil. Jag körde om den tre gånger. Den körde om mig tre gånger och den vann följaktligen. Om jag skulle påstå att jag var helt oberörd skulle jag ljuga.

Och så kom vi hem. Och så hade vi minsann att göra.

På bilden letar Ingrid frenetiskt efter sina uno-kort som finns någonstans i packningen. Det är roligt med småbarn. Hon insåg inte alls det hopplösa i situationen.

I dag stod vi inför följande arbetsuppgifter i familjen:

1. Sex timmars bilkörning i pissväder.
2. Sex timmars mobilsurfande.

Jag tror jag drog längsta strået.

I dag stod vi inför följande arbetsuppgifter i familjen:

1. Sex timmars bilkörning i pissväder.
2. Sex timmars mobilsurfande.

Jag tror jag drog längsta strået.

När jag för åttonde gången lagt på Ingrid täcket/hjälpt dockan med kläderna/bytt ut kvällsboken/pussat och kramat/assisterat vid kvällskisdning och sedan lämnar min dotter i sin säng för nattsömn ser jag hur hennes hjärna arbetar hårt på att hitta på ännu en orsak att kalla in en förälder. Så destruktivt.

Jag vet att vi bäddat för det själva. Jag vet att vi när som helst kan arbeta bort det genom att ta en strid och offra två-tre sköna kvällar. Men ärligt talat så kostar det ändå ganska lite. Det knäcker oss inte. Och tillika (bra ord) är det ju nästan bara charmigt och gulligt de gånger man själv är mätt, frisk, utvilad, på gott humör och inte kissnödig. De gångerna, alltså.