Den här listan jag håller på med känns inte alldeles enkel alla dagar. Till exempel i dag. Hur ska jag kunna utse ett enda minne till det bästa när goda minnen glädjande nog har avlöst varandra under mina år på jorden? Att plocka ut ett enda är fullständigt omöjligt (okej, där kom den dramatiska ådran).

 

Jag borde kanske säga förlossningen, men i så fall gör jag det bara för att jag borde och inte för att jag menar det. Och sådant är väldigt onödigt att säga. Om vi pratar Ingrid-minnen så finns det faktiskt andra som överskuggar förlossningen och första gången jag såg henne.

 

Fredriks frieri är förstås ett väldigt bra minne. Men vårt bröllop är nog bättre. Den dagen är antagligen den roligaste dagen i mitt liv även om vi skulle göra det mesta annorlunda i dag. Att veta att vi då fick allt på precis det sätt som vi ville att det skulle vara räcker ganska långt. Och igen. Också om det kommer till Fredrik-minnen finns det minnen som överskuggar både frieriet och bröllopet. Glädjande nog är vardagen med honom mera anmärkningsvärd än de enskilda engångshändelserna.

 

Några saker vet jag ändå om mina bästa minnen (märker ni hur smidigt jag har övergått från det omöjliga singularis till det mera möjliga pluralis).

 

Jag vet att inget av mina bästa minnen kommer från någon resa. Inget av mina bästa minnen kommer från stunder i ensamhet. Inget av mina bästa minnen kommer från något materiellt.

 

Jag vet också att alla mina bästa minnen handlar om människor. Alla mina bästa minnen har inträffat tillsammans med andra. Alla mina bästa minnen har skapats i sammanhang där jag är helt och hållet jag.

 

Det är synd att det är så lätt att komma ihåg milstolpar när man talar om de bästa minnena. Högtider och fester dyker lätt upp i minnet trots att det åtminstone i mitt liv är vardagarna och verkligheten som spelat störst roll, som format mig bäst och som levererat allra mest.

 

Jag kommer på ett sådant. Midsommardagen 2001. Jag var nästan aderton år. Jag var på Pörkenäs tillsammans med mina kompisar och en massa andra människor och tittade på en volleybollmatch på stranden. Ingenting ovanligt hände. Vädret var inte ovanligt vackert, människorna inte ovanligt roliga och intelligenta och snälla. Gud inte ovanligt nära. Men just där och då fick jag för första gången den känsla som sedan dess infunnit sig vid alla de tillfällen som blivit mina bästa minnen; en stark känsla av att jag inte vill vara någon annanstans, inte med någon annan och inte göra något annat. Att jag inte vill byta bort någonting. Jag vill vara jag och jag vill vara där jag är med dem jag är och göra det jag gör. Varje gång den känslan infinner sig – då skapas ett nytt bästa minne.

Den här listan jag håller på med känns inte alldeles enkel alla dagar. Till exempel i dag. Hur ska jag kunna utse ett enda minne till det bästa när goda minnen glädjande nog har avlöst varandra under mina år på jorden? Att plocka ut ett enda är fullständigt omöjligt (okej, där kom den dramatiska ådran).

 

Jag borde kanske säga förlossningen, men i så fall gör jag det bara för att jag borde och inte för att jag menar det. Och sådant är väldigt onödigt att säga. Om vi pratar Ingrid-minnen så finns det faktiskt andra som överskuggar förlossningen och första gången jag såg henne.

 

Fredriks frieri är förstås ett väldigt bra minne. Men vårt bröllop är nog bättre. Den dagen är antagligen den roligaste dagen i mitt liv även om vi skulle göra det mesta annorlunda i dag. Att veta att vi då fick allt på precis det sätt som vi ville att det skulle vara räcker ganska långt. Och igen. Också om det kommer till Fredrik-minnen finns det minnen som överskuggar både frieriet och bröllopet. Glädjande nog är vardagen med honom mera anmärkningsvärd än de enskilda engångshändelserna.

 

Några saker vet jag ändå om mina bästa minnen (märker ni hur smidigt jag har övergått från det omöjliga singularis till det mera möjliga pluralis).

 

Jag vet att inget av mina bästa minnen kommer från någon resa. Inget av mina bästa minnen kommer från stunder i ensamhet. Inget av mina bästa minnen kommer från något materiellt.

 

Jag vet också att alla mina bästa minnen handlar om människor. Alla mina bästa minnen har inträffat tillsammans med andra. Alla mina bästa minnen har skapats i sammanhang där jag är helt och hållet jag.

 

Det är synd att det är så lätt att komma ihåg milstolpar när man talar om de bästa minnena. Högtider och fester dyker lätt upp i minnet trots att det åtminstone i mitt liv är vardagarna och verkligheten som spelat störst roll, som format mig bäst och som levererat allra mest.

 

Jag kommer på ett sådant. Midsommardagen 2001. Jag var nästan aderton år. Jag var på Pörkenäs tillsammans med mina kompisar och en massa andra människor och tittade på en volleybollmatch på stranden. Ingenting ovanligt hände. Vädret var inte ovanligt vackert, människorna inte ovanligt roliga och intelligenta och snälla. Gud inte ovanligt nära. Men just där och då fick jag för första gången den känsla som sedan dess infunnit sig vid alla de tillfällen som blivit mina bästa minnen; en stark känsla av att jag inte vill vara någon annanstans, inte med någon annan och inte göra något annat. Att jag inte vill byta bort någonting. Jag vill vara jag och jag vill vara där jag är med dem jag är och göra det jag gör. Varje gång den känslan infinner sig – då skapas ett nytt bästa minne.

 

Hur otroligt det än låter så är det här den bästa bilden från årets luciamorgon.

 

Trots att bilden är kass (jag vet – jätteroligt att jag använder halva mitt efternamn i negativ bemärkelse) så gör den mig glad. Den påminner mig om att jag det här året var i gott skick nog att ordna luciamorgon hemma. För både ett år och två år sedan var nätterna så urusla att det inte fanns på kartan att jag skulle ha orkat engagera mig mer än absolut nödvändigt på luciamorgonen. Den här bilden symboliserar alltså bättre tider, stabilare nätter, ett nöjdare barn, piggare föräldrar. Det om något är väl ljus i mörkret.

 

Hur otroligt det än låter så är det här den bästa bilden från årets luciamorgon.

 

Trots att bilden är kass (jag vet – jätteroligt att jag använder halva mitt efternamn i negativ bemärkelse) så gör den mig glad. Den påminner mig om att jag det här året var i gott skick nog att ordna luciamorgon hemma. För både ett år och två år sedan var nätterna så urusla att det inte fanns på kartan att jag skulle ha orkat engagera mig mer än absolut nödvändigt på luciamorgonen. Den här bilden symboliserar alltså bättre tider, stabilare nätter, ett nöjdare barn, piggare föräldrar. Det om något är väl ljus i mörkret.

Om jag skulle plocka fram min dramatiska ådra här och nu skulle jag säga att jag fick en ny vän i dag medan ni andra åt lunch. Men vän är ganska mycket sagt när man har mött en människa för första gången. Visst har jag träffat henne förr, men inte direkt mött henne förr. Och om jag har blivit imponerad när jag träffat så är det ingenting i jämförelse med vad jag blev när jag väl mötte. Jag kunde räkna upp smickrande adjektiv resten av kvällen (dels för att det finns mycket att säga och dels för att jag kan många ord), men jag ska hellre säga dem direkt åt henne själv. För hon förtjänar att få höra dem.

 

Den kvinna som jag tror att kommer att bli min vän har redan lärt mig en viktig sak: att framföra kritik inom hemmets väggar med sång. I egenskap av prästfamilj gör vi det ibland med liturgisk sång.

 

Var det inte jag som senast i går i just det här forumet antydde att det finns något underbart med nya relationer. Och så fick jag en till bara så där. Som på posten.

Om jag skulle plocka fram min dramatiska ådra här och nu skulle jag säga att jag fick en ny vän i dag medan ni andra åt lunch. Men vän är ganska mycket sagt när man har mött en människa för första gången. Visst har jag träffat henne förr, men inte direkt mött henne förr. Och om jag har blivit imponerad när jag träffat så är det ingenting i jämförelse med vad jag blev när jag väl mötte. Jag kunde räkna upp smickrande adjektiv resten av kvällen (dels för att det finns mycket att säga och dels för att jag kan många ord), men jag ska hellre säga dem direkt åt henne själv. För hon förtjänar att få höra dem.

 

Den kvinna som jag tror att kommer att bli min vän har redan lärt mig en viktig sak: att framföra kritik inom hemmets väggar med sång. I egenskap av prästfamilj gör vi det ibland med liturgisk sång.

 

Var det inte jag som senast i går i just det här forumet antydde att det finns något underbart med nya relationer. Och så fick jag en till bara så där. Som på posten.

Märta Tikkanens insändare i dagens Hbl har en fantastisk avslutning. Jag citerar:
”Henrik hade nog varit mycket överraskad över att räknas till sjuttiotalsfeministerna.”

Oj, vad jag gillar! Jag tänkte exakt samma sak när jag hörde det citat som Märta Tikkanen reagerar på i sin insändare.

Trots Henriks förvåning anser jag att alla borde läsa hans adressböcker.

Den här dagen och veckan började bra. Redan före lunch fick jag höra att jag är ung och het. Av människor som är yngre och hetare än jag. Eller så bara yngre.

Just kände jag mig väldigt ofinländsk. En äldre dam satt sig bredvid mig i bussen och jag märkte det inte ens. Än mindre led av det.

Eller så är jag ärkefinländsk. Kanske vi inte medvetet ignorerar varandra, vi kanske bara inte märker.

Just kände jag mig väldigt ofinländsk. En äldre dam satt sig bredvid mig i bussen och jag märkte det inte ens. Än mindre led av det.

Eller så är jag ärkefinländsk. Kanske vi inte medvetet ignorerar varandra, vi kanske bara inte märker.