Den här listan jag håller på med känns inte alldeles enkel alla dagar. Till exempel i dag. Hur ska jag kunna utse ett enda minne till det bästa när goda minnen glädjande nog har avlöst varandra under mina år på jorden? Att plocka ut ett enda är fullständigt omöjligt (okej, där kom den dramatiska ådran).

 

Jag borde kanske säga förlossningen, men i så fall gör jag det bara för att jag borde och inte för att jag menar det. Och sådant är väldigt onödigt att säga. Om vi pratar Ingrid-minnen så finns det faktiskt andra som överskuggar förlossningen och första gången jag såg henne.

 

Fredriks frieri är förstås ett väldigt bra minne. Men vårt bröllop är nog bättre. Den dagen är antagligen den roligaste dagen i mitt liv även om vi skulle göra det mesta annorlunda i dag. Att veta att vi då fick allt på precis det sätt som vi ville att det skulle vara räcker ganska långt. Och igen. Också om det kommer till Fredrik-minnen finns det minnen som överskuggar både frieriet och bröllopet. Glädjande nog är vardagen med honom mera anmärkningsvärd än de enskilda engångshändelserna.

 

Några saker vet jag ändå om mina bästa minnen (märker ni hur smidigt jag har övergått från det omöjliga singularis till det mera möjliga pluralis).

 

Jag vet att inget av mina bästa minnen kommer från någon resa. Inget av mina bästa minnen kommer från stunder i ensamhet. Inget av mina bästa minnen kommer från något materiellt.

 

Jag vet också att alla mina bästa minnen handlar om människor. Alla mina bästa minnen har inträffat tillsammans med andra. Alla mina bästa minnen har skapats i sammanhang där jag är helt och hållet jag.

 

Det är synd att det är så lätt att komma ihåg milstolpar när man talar om de bästa minnena. Högtider och fester dyker lätt upp i minnet trots att det åtminstone i mitt liv är vardagarna och verkligheten som spelat störst roll, som format mig bäst och som levererat allra mest.

 

Jag kommer på ett sådant. Midsommardagen 2001. Jag var nästan aderton år. Jag var på Pörkenäs tillsammans med mina kompisar och en massa andra människor och tittade på en volleybollmatch på stranden. Ingenting ovanligt hände. Vädret var inte ovanligt vackert, människorna inte ovanligt roliga och intelligenta och snälla. Gud inte ovanligt nära. Men just där och då fick jag för första gången den känsla som sedan dess infunnit sig vid alla de tillfällen som blivit mina bästa minnen; en stark känsla av att jag inte vill vara någon annanstans, inte med någon annan och inte göra något annat. Att jag inte vill byta bort någonting. Jag vill vara jag och jag vill vara där jag är med dem jag är och göra det jag gör. Varje gång den känslan infinner sig – då skapas ett nytt bästa minne.