Jag hade tänkt småsåga en bok i dag. Det var jag säker på ännu i natt när jag närmade mig slutet. Jag hade tänkt säga att den var lite för självklar och förutsägbar, samtidigt som jag inte riktigt kunde känna igen mig själv och ta till mig. Jag hade tänkt säga något om hur otroligt irriterad jag kan bli på böcker som säger saker om mig själv som känns både destruktiva och osanna.

Och allt det där är fortfarande sant. Men boken slutade med en rörande berättelse som slipar mina vassa hörn.

Författaren berättar om sina besök hos sin 90-åriga mamma, om hur han numera är den som tar hand om henne. Och han ser tillbaka.

”She was not a perfect mother. But she loved, and did her best. Those two qualities elevate ordinary mothers to superhuman status, which is why children scrawl the same words on mothers' day cards the world over. I am no exception to this rule and before I leave her I always go through the same routine: 'You're the best mother in the world – did you know that?' And a smile comes to her lips, and she says, 'Who says so?' And I reply… 'Oh, everybody knows it.'

Så ska man tala till virriga 90-åriga mödrar som älskat och gjort sitt bästa.

Allt är förlåtet.