Och så råkade det sig faktiskt så att nästan ingen råkar ut för mig idag. Ingrids förkylning i kombination med taskig natt = hemmadag. Så det är egentligen bara hon som behöver stå ut med mig. Och på något märkligt sätt lockar hon fram det bästa ur mig. Jag är inte alls det arga och sura och jobbiga jag som låg och försökte somna om ännu 07.50. Jag är mera mig själv på något vis. Och i jämförelse med det jag var i morse känns det som en seger.