Jag har alltid hävdat att jag inte är någon tävlingsmänniska. Jag har ansett det vara under min värdighet att sörja förluster och eftersträva fåniga vinster. Jag kunde ha en t-skjorta med texten Världens bästa förlorare.
Trodde och tänkte jag.
Ibland tvivlar jag på den analysen. Under min lärarutbildning sa en av mina handledare i en bisats något om min tävlingsinstinkt och fick det att låta som tidernas mest självklara grej. Och ingen närvarande såg heller direkt förundrad ut.
Kanske jag är en tävlingsmänniska. Det verkade stå klart för exakt alla andra förutom jag själv.
Hennes ord har jagat mig. Jag undrar hur sunt det är att låta andras ord påverka ens egen uppfattning om sig själv. Gör du sådant? Tillskriver dig själv egenskaper som andra delat ut?
Nästan för lycklig 
Endast de positiva, de negativa misstror jag starkt.
Nästan ännu sundare!
Inte rakt av, men jag brukar ofta fundera mycket kring dem – är det så, kan det vara så, varför håller jag med alternativt håller jag inte med…
Låter som ett sunt förhållningssätt.
En del tror man ju om sig själv, ofta sådant som blivit berättat åt en sedan barnslig ålder. Sedan finns det också tilldelade egenskaper man vill avskriva sig. Inte nödvändigtvis negativa, men sådana man inte längre identifierar sig med. Sådana brukar också vara de som envisast hänger sig kvar, konstigt nog.
Jag vet precis vad du menar! Man är lättpåverkad som liten, och om man hela tiden får bekräftat en viss egenskap hos sig så är det ju inte så konstigt att den är seglivad.