I går låg jag på mage på soffan när Ingrid plötsligt klättrar upp på mig och lägger sig raklång ovanpå mig. I mitt öra viskar hon:
– Du är min bästa vän, älskade mamma.
Och jag börjar nästan grina där och då och tänker att jag måste ha gjort något rätt.

När jag sedan tröstade henne vid läggdags ropade hon att jag skulle gå bort och att hon ville att pappa skulle hjälpa.
Ganska ombytlig typ.