Under den senaste timmen har jag nästan börjat gråta kanske sju gånger. Min och Ingrids resa skulle kanske ha kunnat börja bättre. Å andra sidan skulle den med all säkerhet ha kunnat börja sämre. Men ibland är små bekymmer stora. Och idag var väskan ohyggligt tung, snön ohyggligt djup och mitt tålamod ohyggligt lättprövat.

Ingrid har däremot skött sig ohyggligt väl. Hon har samarbetat som aldrig förr. Jag förtjänade det inte.

Första etappen är avklarad. Den mellan Stenhagen och Böle. Må den vara den jobbigaste.