Något av det bästa med söndagar är att komma hem från frukostbjudning klockan halv två. Då har dagen börjat långsamt och det mår själen bra av. Hur ofta har man så lite som en frukost på sin dags-cv den här tiden på dygnet? Antagligen för sällan.

Det randiga i förgrunden är en duckande liten frukostvärd.

Mitt letande verkar vara över. Jag har haft Geirs idolframträdanden på hjärnsn hela dagen och det brukar säga något. Jag som brukar falla som en fura för deltagare som knappt är torra bakom öronen verkar ha valt the big dog den här hösten. Otippat men inte direkt ovälkommet.

Så var det dags för ännu en utskrivningsrumba. Kyrkan tappar ännu flera medlemmar och i ett ännu mera hisnande tempo än tidigare.

 

Jag vet inte ens varför det händer. Visst har jag uppfattat att det beror på ett tv-program, men när man inte har sett programmet i fråga låter det som en makaber förklaring. Någon måste rimligtvis ha sagt något i hästväg som aldrig tidigare sagts i dagsljus eftersom reaktionen blev den här. Jag vill kanske inte ens veta.

 

Men det går neråt för kyrkan. Igen.

 

Ibland känns det som om jag sitter på ett sjunkande skepp, eller rättare sagt som om jag älskar ett sjunkande skepp. För det gör jag. Jag älskar min kyrka, jag älskar min församling. Det finns mycket som är fel och jobbigt och tungt och besvärligt och tufft i den församlingsgemenskap som är min, men i grund och botten kan jag inte tänka mig något annat än att vara delaktig där. Jag vill vara med och jobba för det jag tror på – en relevant kyrka som svarar på de frågor som människor har. Som ger tröst åt de gråtande, hopp åt de modlösa, mening åt de livströtta, riktning åt de vilsna, Jesus åt alla.

 

Jag har, som sagt, inte sett programmet. Men jag har läst kommentarer och inlägg som tar kraftigt ställning emot. Och jag förundras ännu en gång av att vår tolerans räcker bara så långt. Bara så kort. Om en muslim skulle säga något som majoriteten finner helt absurt skulle de flesta av oss antagligen vara storsinta och tänka något i stil med ”han är bara en av många”, ”nu ska vi inte dra alla över en kam”, ”vi måste respektera deras religion” eller ”alla har rätt att tro och tänka som de vill”. Om och när en kristen säger något som majoriteten finner helt absurt är tongångarna radikalt annorlunda. Då blir det förlöjligande av människor, då drar man frimodigt folk över en kam och då är religionsfriheten plötsligt oviktig och ointressant. Då visar man hur intolerant man ändå är trots att det ofta är den egna så kallade toleransen som tar illa upp av den troendes kommentar.

 

När jag skrev mitt första blogginlägg om min tro skrev Peppe ett inlägg om det. Det är en av de mera storartade och toleranta handlingar jag fått bevittna och uppleva. Jag kommer alltid att hysa respekt för den kvinnan.

För någon månad sedan spenderade jag en torsdag med min vän. Jah andades något om att jag ville ha en telåda och när hon och hennes familj värmde vårt hus blev jag ägare till just en sådan.

Fredrik är väl i ärlighetens namn också delägare i telådan, men jag ser mig som majoritetsägare.

För någon månad sedan spenderade jag en torsdag med min vän. Jah andades något om att jag ville ha en telåda och när hon och hennes familj värmde vårt hus blev jag ägare till just en sådan.

Fredrik är väl i ärlighetens namn också delägare i telådan, men jag ser mig som majoritetsägare.

En sak som vi börjar kunna lite för bra är att bära in och upp saker i vårt nya hem. Dagens storhandling blev ett kraftprov. Som vi ändå klarade.

Med goda och närbelägna vänners hjälp har vi fått upp en tavla på en vägg. Vi har också ätit höstens första äppeldessert (den lät vänta på sig). Ingrid var så trött att hon slocknade på vår säng i ett obevakat ögonblick när hon drack sin aftondryck.

Att bo nära sina nära berikar.

En sak som vi börjar kunna lite för bra är att bära in och upp saker i vårt nya hem. Dagens storhandling blev ett kraftprov. Som vi ändå klarade.

Med goda och närbelägna vänners hjälp har vi fått upp en tavla på en vägg. Vi har också ätit höstens första äppeldessert (den lät vänta på sig). Ingrid var så trött att hon slocknade på vår säng i ett obevakat ögonblick när hon drack sin aftondryck.

Att bo nära sina nära berikar.

Redan innan lördagen har börjat på allvar vill jag dela med mig av ett bloggtips. Min yngsta lillasyster är en charmig, levnadsglad fotograferande hästtokig tolvåring som har en egen blogg. Gotta love it.

Halva Idol-kvällen har jag funderat på vem jag ska vara kär i den här hösten. Förra året var det så självklart Tove. Ingen väcker liknande känslor i år, men lite mera varm än kall blir jag oftast när Daniel är med. På ett ytterst oromantiskt sätt – han väcker snarare moderskänslor. Beundran ikväll väckte Geir, Jay och Elin.

Ah, dessa underbara fredagskvällar i höstetid!

Halva Idol-kvällen har jag funderat på vem jag ska vara kär i den här hösten. Förra året var det så självklart Tove. Ingen väcker liknande känslor i år, men lite mera varm än kall blir jag oftast när Daniel är med. På ett ytterst oromantiskt sätt – han väcker snarare moderskänslor. Beundran ikväll väckte Geir, Jay och Elin.

Ah, dessa underbara fredagskvällar i höstetid!