I dag har startskottet gått för det som kan bli det roligaste jag fått göra hittills på mitt jobb. Jag är alldeles till mig, alldeles överförtjust. För tillfället överväger jag starkt att fira med lösgodis från det filmtown som öppnat i vår närmiljö.

En anonym kommenterare bad om min åsikt. Ska homosexuella få gifta sig? Ska homosexuella få adoptera barn?

Jag fortsätter min vana trogen att vägra svara på frågan i det här forumet, och det har diskuterats här tidigare. Det finns en rad olika orsaker till det. Och dessutom uttalar jag mig ogärna i frågor som bara stänger dörrar. Vad jag än skulle säga i ett offentligt sammanhang kring den här frågan så blir jag placerad i ett fack som jag antagligen inte känner mig hemma i. Jag, liksom alla andra utan starka fundamentalistiska drifter, passar så dåligt i fack.

Jag finner det också lite intressant att mina homosexuella vänner aldrig krävt något svar på frågan.

Så här ser bilden ut på sista sidan i en av Ingrids böcker.

Utan att jag bad om det började hon berätta vem som fanns på bilden. Jag delar med mig. Titta på personerna från vänster till höger.

1. Ingrids syster (??)
2. Ingrids leksak
3. En farbror
4. Mamma (?!)
5. Josef
6. En konfirmand
7. Benji

Jag vet faktiskt inte alls vad jag ska tänka och tycka.

Ordet i rubriken är ett ord som Ingrid använder flera gånger om dagen.
– Ska vi åka bil eller vagn? Vilkendera? frågar hon före avfärden till dagis.

Så länge ingen protesterar kommer jag att tro att hennes språkbruk är ovanligt för en tvååring.

Min man är inte bara den snällaste och bästa, han är organiserad också. När andra klagar på att de alltid får vänta på sina slöa män förstår jag inte vad de talar om. Hos oss är det alltid Fredrik som säger till när vi borde göra oss i ordning. Om jag skulle lyssna alltid och inte bara ibland skulle vi troligtvis alltid komma i god tid.

Just för att han besitter denna egenskap i betydligt högre grad än jag själv blir jag alldeles förundrad när han någon gång gör något okaraktäristiskt. Som i går när han inte slängde ett mjölkpaket i roskis utan lät det stå på diskbänken. Jag säger:
– Det är väl bara för att du var så akuthungrig som mjölkpaketet är där och inte i roskisen?
– Mmm, men det är väl inte alltid min uppgift att slänga allt?
– Nej, men den som gör slut på något ska ju nog slänga det.
Och nu kommer det…
– Är det så?

Visst är det så? Visst har ALLA ALLTID en sådan regel? Visst har han helt galet fel om han tycker att det ens går att diskutera?

Världens bästa Cicci (uttalas betydligt mindre exotiskt än det stavas) bjöd på hemlagad fisksoppa, te och choklad på Mannerheimvägen. Jag fick och gav och åt och trivdes. Vi skrattade, talade djupt och grät lite grann. Den kvinnan är störtskön. Att få tillbringa en måndagkväll på hennes soffa gör störtskönt.

Ingrid väckte mig i natt. Under den korta promenaden till hennes rum hann jag tänka ungefär just precis så här: ”Okej, det blir knappast mera sömn för mig i natt och det känns helt okej. Jag är pigg och orkar bra med den nya dagen. Det är faktiskt länge sedan jag vaknade och kände mig så här utvilad. Och hon har ju inte väckt mig på hela natten så den här sammanhängande sömnen har nog gjort gott.”

På vägen tillbaka till sovrummet såg jag att klockan var 00.43. Självbedrägeri måste vara min grej.

Ingrid väckte mig i natt. Under den korta promenaden till hennes rum hann jag tänka ungefär just precis så här: ”Okej, det blir knappast mera sömn för mig i natt och det känns helt okej. Jag är pigg och orkar bra med den nya dagen. Det är faktiskt länge sedan jag vaknade och kände mig så här utvilad. Och hon har ju inte väckt mig på hela natten så den här sammanhängande sömnen har nog gjort gott.”

På vägen tillbaka till sovrummet såg jag att klockan var 00.43. Självbedrägeri måste vara min grej.

En okänd författare tog sig tid att läsa mitt blogginlägg och reflektera kring det. Tack för det! Jag tror mig kunna besvara din raka fråga med ett rakt svar.

För mig betyder tolerans helt enkelt att respektera åsikter som skiljer sig från mina egna. Det handlar om att respektera människor också om de tycker, tror och tänker annorlunda än jag själv gör. Jag påstår mig inte vara ovanligt tolerant utan anser (säkert i likhet med de flesta andra) att jag är skapligt tolerant.

Anledningen till att jag alls diskuterar tolerans i det här sammanhanget är att det pekar på att de som fördömer andras intolerans samtidigt bevisar sin egen. Om du säger något som jag bedömer som intolerant mot någon är jag ju intolerant mot dig. Jag tycker mig ibland se att människor som i allmänhet anser sig vara toleranta (och kanske till och med är stolta över det) kan bli väldigt intoleranta i möte med kristen tro. Plötsligt är det okej att dissa och förlöjliga och fördöma dem som tror på ett annat sätt än du själv. Jag bara frågar – var är den omtalade toleransen då? Den som inte vet vad sexualitet, religion och hudfärg är?

Som sagt handlar tolerans för mig om att respektera åsikter som avviker från mina egna och människorna bakom dem. Det handlar om att lära mig älska också dem som är svåra att älska och nästan omöjliga att tycka om. Och tro mig – i kyrkan och församlingen får jag också växa i det här uppdraget. Där finns människor som har de (i mitt tycke) mest befängda åsikterna och dem får jag älska. Där finns människor som inte gör något fel men vars personligheter går mig på nerverna och dem får jag älska. För alla de här människorna är på något sätt en del av samma familj som jag. Och i de allra flesta familjer finns det jobbiga typer och svåra meningsskiljaktigheter, någon med en socialt oaccepterad politisk böjelse eller en skum farbror som ingen står ut med. Dem får vi älska.

Jag har varit på gudstjänst i dag. Där finns säkert människor som jag inte klickar med. Där finns helt säkert människor som tycker helt annorlunda än jag i många olika frågor. Men där finns min familj. Och där, tillsammans med dem, får jag växa i kärlek och i tolerans.

Jag respekterar att folk skriver ut sig ur kyrkan om det sker av vettiga och genomtänkta orsaker. Så långt sträcker sig min tolerans. Men jag har svårt att respektera att folk offentligt svartmålar och hånar oss kristna och vår tro i samma veva. Där tar min tolerans slut. Och jag tror att den skulle göra det också om hånet var riktat mot sexualitet, en annan religion eller hudfärg.

Min bästa höstklänning har fått en konkurrent. Jag invigde den på dagens gudstjänst och kan därmed lägga också gudstjänstbesök på dagens dags-cv.