Utnyttjade

Mina fötter är så hårt utnyttjade efter den här dagen att de gör ont nästan bara i sig själva. Vi gjorde Ikea kring lunchtid och med vi menar jag mig själv, min dotter, min yngsta syster, min svärmor och min svärfar. Bra grupp. Harmlöst och trevligt men man gick ju några meter. Sedan skulle lillasyster shoppa i centrum och det gjorde vi i dryga tre timmar. Med tanke på att vi tillsammans shoppade för under en femtiolapp blev det många steg för pengarna. Men det var roligt. Hon är fin, den där minsta av mina små systrar.

Epok i graven

Med mina svärföräldrars hjälp plockar vi det sista ur gamla lägenheten. En epok (eller så inte) går i graven. Ingrid får inta kvällsmat ur en tallrik och vid ett bord som båda två utgör modellen för sporadiska lösningar. Hon ser det som ett äventyr, klagar inte alls.

Gangster

Jag börjar bli bortskämd med goda nätter (det är jag så gärna) och kände mig ganska vimmelkantig när väckarklockan ringde helt fräckt efter sex timmars nästan ihållande nattsömn. Jag och syster vandrade ut i natten för att hitta busshållplats. Jag gjorde några viktiga iakttagelser:
– ingen annan i vårt nya hus är vaken halv sex på fredagar. Inte fem före sex heller
– bara ett enda litet fönster i vårt grannkvarter lyste
– ganska många äldre damer var vakna och åkte buss och promenerade. Varför tycker äldre människor att morgonen börjar tidigare? Kan de ha rätt?
– jag var klädd som en tonårspojke och kände mig som en gangster med måla-på-väggen-tendens när jag gick under tunneln

Nu står jag inför den svåra frågan: ska jag somna om för en timme eller ska jag påbörja den nya dagen? Hur trött är jag kvart över tio om jag inte somnar om? Hur trött är jag kvart över sju om jag gör det?

Mercy

Vi har haft huset halvfullt av familjemedlemmar halva kvällen. Ingrid var helt vild av lycka men föll nästan samman av trötthet när folket gick. Fredrik föreslog efterfest med How I met your mother för honom, mig och syster Emma. Nu blir det lite läsning och sedan lite natt. Med betoning på lite. Väckning tjugo över fem. Have mercy.

Kärnfysik

Oktober har varit en riktigt dålig läsmånad hittills. Bara två böcker har jag plöjt igenom och ingen av dem handlade om kärnfysik. Den bok jag började med i dag lär gå snabbt att läsa och jag måste nog satsa på sådana för att komma upp i ett respektabelt saldo den här höstmånaden.


I bakgrunden skymtar vårt kök. Det är mitt bästa rum i nya hemmet.

Kärnfysik

Oktober har varit en riktigt dålig läsmånad hittills. Bara två böcker har jag plöjt igenom och ingen av dem handlade om kärnfysik. Den bok jag började med i dag lär gå snabbt att läsa och jag måste nog satsa på sådana för att komma upp i ett respektabelt saldo den här höstmånaden.


I bakgrunden skymtar vårt kök. Det är mitt bästa rum i nya hemmet.

Min tro. Del 19.

Jag tar mig friheten att upprepa en tanke men klä den i lite andra ord. Jag har naturligtvis en viss förståelse för att folk skriver ut sig ur kyrkan om de upplever att någon säger något i deras namn som de inte håller med om. Och samtidigt tycker jag att det i viss mån ingår i att vara människa. Vi är som bekant inga öar. Vi tillhör alla möjliga olika grupper och den av oss som enbart tillhör grupper där precis alla andra individer tycker och tänker lika… Ja. Den gör det då. Med de fattiga konsekvenser det för med sig.

 

Så länge man inte är en ö så ingår det liksom att folk ibland kommer att göra idiotiska uttalanden också i ditt namn. Men sedan när tror vi att en person verkligen talar för alla andra? Sedan när drar vi folk över en kam på det sättet?

 

Jag tycker det är så tidstypiskt att vi hoppar av öar så fort där finns människor som vi tycker att är jobbiga. Vi lever i en sjukt individualiserad tid i en huvudlöst individualiserad del av världen och det här är bara ännu ett tecken på det. Om saker och ting inte är exakt som jag vill ha dem – då får de vara, då har de ingenting att ge oss.

 

Jag vill tro att vi går miste om något viktigt när vi tänker på det här sättet (och nu tänker jag betydligt större än i den här enskilda frågan). Jag tror vi mår bra av lite motstånd. Jag tror vi mår bra av att ta törnar för laget. Jag tror vi mår bra av oliktänkande också när det är jobbigt. Jag tror vi mår bra av att behöva ta hänsyn. Jag tror vi mår bra av att behöva visa lite respekt och kärlek också där den känns totalt oförtjänt.

 

Samtidigt har jag en väldigt stor förståelse för att människor inte vill sitta på öar om de upplever att de inte ger dem någonting. Det passar också in i vår individualistiska kultur, också i det konsumtionistiska som präglar vårt sätt att tänka och leva och handla. Då är tröskeln låg att hoppa i vattnet om någon på ön beter sig störande. I  synnerhet om man inte tror att man drunknar utan den.

 

Jag vill ännu en gång förtydliga att jag respekterar ditt beslut att hoppa av ön om det är det du vill göra. Men gör det inte för att det finns öbor som du inte håller med. På de flesta öar du besöker kommer du att råka ut för det. Och säg inte att alla på ön är idiotiska, om det inte med absolut säkerhet råkar vara det faktiska fallet. Det är att kränka andra människor. Och det var väl för att du är starkt emot kränkning av andra människor som du valde att hoppa?

Vilse

Det tog en timme att hämta Ingrid i dag. Det var absolut inte meningen, men jag måste erkänna att jag njuter av att det får ta tid. Att inte ha bråttom, att hinna ger en enorm tillfredsställelse.

Vi gick vilse på vägen hem när jag spontant skulle testa en ny rutt och upptäckte att vi bor granne med en stor skog.


Stundvis hörde vi bara naturen och vi såg inga människor. Jag kände mig som den harmoniska friluftsmänniska jag aldrig varit. Samtidigt ville jag hitta hem så snabbt som möjligt. När jag stenfokuserat spårade bil- och motorvägsljud ordnade det sig lätt.


Hon är till sååå liten hjälp när man är vilse, men hellre går jag vilse med henne än ensam. Alla gånger alla dagar.