Jag brukar ganska ofta påstå att jag är gift med världens bästa man och jag menar det verkligen varje gång. Jag har träffat många bra män, men ingen som slår honom. Att den finaste av alla blev just min är så stort att jag baxnar. Det ska jag tänka på nästa gång han tar frimodiga pauser för text-tv eller canal plus när vi plockar och städar hemma.
Jag var nitton och ett halvt och hade bestämt mig för att inte titta åt en pojke före jag fyllde tjugo när den där unga mannen som just hade blivit god vän med min lillasyster kom hem till oss. Jag var vaken men hade pyjamas och min syster frågade om jag skulle komma och prata med Fredrik Kass i köket.
– Fredrik Kass? sa jag där jag satt på min säng i min pyjamas. Men jag har ju bara pyjamas på mig!
Mot bättre vetande (klockan var mycket och jag fungerar dåligt i sen timma) klädde jag på mig och gick till köket. Där satt han. Den där unga mannen som några år tidigare varit hjälpledare på mitt skriftskolläger och som jag ogillat så starkt och som inte heller älskat mig till döds precis. Nu satt han i vårt kök. Vi pratade den där novembernatten. Mest om stora och viktiga och intressanta saker trots att det här var vårt första möte (den där natten då han jagade mig och mina kompisar i skogen på skriftskollägret kan knappast klassas som människomöte). Och när han åkte hem till sig många timmar senare så hade det sagt klick. Jag visste inte då att han skulle ha finkläder den dag jag hade brudklänning eller att han skulle vara den första som fick se mitt förstfödda barn, men jag visste redan då att han var något alldeles speciellt och att jag tyckte om honom mera än vad som passade ihop med min handlingsplan när det kom till pojkvänner.
Nästan för lycklig 